”…och det är så jag har räknat ut att vi skulle vara framme här klockan 16.15. Och nu är klockan 16.30!” Emil berättar hur han har räknat, men han berättar också vad han brukar tänka på under våra långa kördagar. Det enda jag kan tänka då är att det är otroligt hur två så olika människor kan få plats i en och samma bil. 

Han säger att han tänker på annat också. Jag vet att han tänker på saker som om vi behöver serva bilen. Eller var vi ska campa. Om vilken nationalpark han vill besöka och kanske om någon annans problem han har löst på internet. Jag berättar att jag ofta har samtal med andra som är mig nära. Jag frågar om han har det, men då känns det som att det enda han kan tänka då är att det är otroligt hur två så olika människor kan få plats i en och samma bil.

Under våra långa kördagar bearbetat jag sånt vi just har upplevt, jag förbereder mig på saker som kanske kommer hända, men mest av allt har jag samtal med andra utan att de andra är med på riktigt. Men det känns fint ändå. Viktigt ändå. På riktigt ändå. Jag sitter i Idas soffa och pratar länge, låter långa tankebanor få sträcka ut sina vingar helt och fullkomligt. Lite drunkna i tankar och känslor, men med tryggheten i vetskapen att vi är varandras livbojar. Jag pratar med Annika. Hon är som alltid snyggt välformulerad och det smittar av sig. Vi låter oss vara sylvassa. Djärva. Kanske överdrivna om vi behöver, men vi vet vad som är sant. Det är fritt och det finns inga fel. Åtminstone kan vi inte känna fel. Eller göra fel. Vi kan inte vara fel. Och det finns nog inget friare än det. 

De två senaste dagarna har jag tänkt på Sara och innan jag hinner förstå vad som händer så har ögonen tårats upp. Jag hinner tänka att jag reagerar starkt, och då är det för sent. Då gråter jag redan. Idag, mitt i Etosha nationalpark, tänkte jag på hur vi träffar varandra igen, efter resan. Hur vi tittar på varandra och skrattkramas. Precis sådär som vi skrattkramades när hon mötte mig på hösten efter en sommar ifrån varandra. Hon, med andan i halsen eftersom hon, precis som jag brukar göra, gick hemifrån med lite mer tidsoptimism än vad som är rimligt även om man springer till tågstationen. Jag, lite sömndrucken efter tågresan från sommaren i Salteå. Det är något särskilt att få skrattkramas, och när jag tänker på det i bilen mitt i Etosha så gråter jag. Hur härligt det än är att vara här, så längtar jag dit. Till att kunna bli förstådd även om jag råkar använda fel ord. Fel term. Bli förstådd även om jag helt spontant byter tillbaka till ett fem timmar gammalt samtal. Eller fem år gammalt samtal. Det spelar ingen roll, hon förstår mig ändå. Och det är stort. 

Igår drack jag kvällens ljusa lager när jag lagade mat. Jag drack den direkt ur burken. Vi har börjat köpa den ljusa lagern på burk nu, trots att det egentligen är härligare med flaska. Men burken är lite billigare och mycket enklare att förvara. Efter ett halvår av ljus lager har jag börjat uppskatta den. På riktigt. Jag tog ett par stora klunkar och kom att tänka på Sara och Saras pappa Stickan. De gillar båda ljus lager. Och jag har druckit många burkar tillsammans med dem. Nästa gång kan även jag uppskatta lagern lika mycket som de uppskattar den. Jag vet inte riktigt vad som hände, men den tanken fick tårarna att rinna. Tänk att jag ska få dricka ljus lager med Sara snart. Vad fint det ska bli. Jag råkade skära mig i tre fingrar samtidigt eftersom det är lite svårare att laga mat när man gråter. Och när jag väl hade börjat lät jag mig gråta över lite av varje. Jag är nämligen helt enkelt en något blödigare version av mig själv nu för tiden, och så får det vara. Så det kan med största sannolikhet bli en skrattgråtkram när vi ses. Och den kommer hon också att förstå. 

För den som istället för skrattgråtkramar är mer intresserad av hur man kan göra en uträkning över sannolik ankomsttid efter en lång kördag någonstans i östra eller södra Afrika hänvisar jag till min kille. Han kan typ allt om det!

Kärlek

Fanny