Triggervarning: kroppssnack

”Vad ska du göra åt det då?” Det Emil undrar vad jag ska göra något åt är en ny våg av förakt för min egen kropp. En ny våg av ful och fet. Tack och lov var det länge sedan sist, så antagligen vet jag ju vad jag ska göra eftersom jag troligen har gjort det. Samtidigt så har jag ändå ingen aning.

Vi har haft ett par otroligt fantastiska dagar. Igår kväll låg jag på en sedan tidigare solvarm sten, kollade efter stjärnor och fick kisa mot månens starka sken. På fler än ett sätt kändes det som att jag solade i måne. Det var en härlig känsla efter en härlig dag i de vackraste landskapen jag någonsin har sett. Emma och Yasmin lagade mat. Ross gjorde eld. Emil vilade. Det här var efter en fridusch efter att Emma, Yasmin och jag tränade. Det var i en stund av självkärlek. Det var på många sätt magnifikt. Igår morse vaknade vi av en tidig väckarklocka för att hinna gå ett par kilometer för att få se soluppgången från en höjd. Solen var bakom molnen, men det spelade mindre roll. Från promenaden ner för berget filmade Ross en av mina topp tre roligaste sekvenser just nu. Den är rolig för att jag är rolig. Jag är rolig för att jag är det minst smidiga på den där kullen. Jag är älskvärd trots det. Jag är kanske till och med älskvärd just därför det.

Idag åkte vi till en varm källa. Källan i sig var ganska liten och inte särskilt varm, men det fanns hundratals fladdermöss som sov i den lilla grottan som var bredvid det lilla vattenfallet, så det var ändå absolut värt en omväg och 50 namibiska dollar per huvud. Jag hade på mig min röda bikini från H&M. Yasmin hade på sig sin som är likadan. Hon sa att det var synd att ingen hade med sig en kamera för att ta bild på tvillingoutfitsen. Jag var otroligt glad över att det var precis just så. Att ingen hade med sig en kamera. Att jag slapp få det förevigat, så förevigat som en digital bild nu är.

Så länge jag kan minnas har jag varit mer mjuk än hård. I perioder ganska mullig. Ibland ganska tränad, men ändå lite rund. När jag var riktigt liten var jag så klotrund i ansiktet att jag nästan blev fyrkantig. Tjock, men söt och glad. Tjock och söt och glad. Mammas smeknamn på mig var mullimull och jag var lycklig. Precis sådär som man bara kan vara som barn. Det var först när jag började skolan som jag förstod att det kanske inte var helt och hållet bra, det där med att vara lite mer mjuk än hård. Det var först då som det fanns andra som tyckte både lite det ena och andra. Som när fotbollsmorsan till någon av de andra tjejerna i mitt lag som under den sista träningen jag någonsin var med på pratade om ”den tjocka tjejen i mål” med sin fotbollsmorsapolare. Alldeles innan var jag bara min mammas vackraste mullimull som älskade glass och aldrig missade glassbilen. Varannan måndag klockan 18:15. Vi gillade varandra, glassbilsgubben och jag. När jag tänker tillbaka på snälla människor i min uppväxt finns han med, bland min dagmamma Elvy, min lärare Christina och musikern Pärlan som hade hitlåten ”alla är lika mycket värda”. Han finns med där trots att jag inte ens vet vad han heter. Glassbilsgubben. Då när jag var mammas vackraste mullimull. Alldeles efter att den där fotbollsmorsan ville prata med sin fotbollsmorsapolare var jag en tjock tjej i mål som skulle sluta spela fotboll.

Det var först när jag började skolan som mina klasskompisar Niclas och Rune kallade mig tjock. De hade inte gjort det när vi gick på lekis tillsammans och var kompisar. De gjorde det när vi började skolan. Jag vet inte om jag någonsin har sett min mamma så arg på något annat barn någon annan gång, som den gången. Den gången när hon stormade in i kapprummet på skolan och ropade på Niclas som hon skällde ut med alla ord hon kunde använda mot någon som bara är sju år. Han sa förlåt. Och han förklarade sig med orden ”jag vill inte att Fanny ska vara tjock”. På många sätt är det kanske den finaste anledningen bakom något som inte riktigt tar så bra som det var menat. Oavsett hur det var med den saken skulle det dröja till högstadiet innan någon sa något om det igen. Trots att jag fortsatte vara mer mjuk än hård.

Jag visste redan innan, jag visste av erfarenhet, att den här kontinenten sätter sig både i hjärtat och om midjan. Det är helt okej att det är så. Jag var helt okej med att det skulle bli så. Att jag skulle bli mjukare. Både i hjärtat och om midjan. Jag har tagit det med stor ro, fram tills idag. Det där med att vara en kropp med andra kroppar. Andra kroppar som är smalare. Brunare. Slankare. Andra kroppar som tränar varenda dag och inte äter choklad till amerikanska The Office innan det är dags att sova. Andra kroppar som inte tar en andra portion, trots att det är otroligt gott. Som äter äpple till frukost istället för gröt. Kanske för att äpple bara är godare. Men det spelar ingen roll då. Till slut spelar det ingen roll att man är sin mammas vackraste mullimull, när någon annan står i en likadan bikini och vill ta tvillingbild. Särskilt när den som vill ta tvillingbild är brun och smal, men ändå inte verkar helt nöjd med sin kropp. Eftersom det verkar i det närmaste omöjligt att kunna vara det. Nöjd med sin kropp som den är. Då när jag står i den där röda bikinin känns det länge sedan Kristy hade självkärleksövningar. Det känns länge sedan jag bara var en kropp bredvid Emils. Där den på något sätt för det mesta bara är som den är, eftersom den är så. Det känns länge sedan även om det inte är det. Just där, i den röda bikinin bredvid den mycket mindre bikinin, var kroppen bara ful och fet. Trots att den på alla sätt är precis likadan som dagen innan. Trots att den på alla de viktiga sätten fungerar alldeles utmärkt. Trots att den har tagit mig hela vägen till Namibia med bara en liten förkylning i Italien och en liten magåkomma i Etiopien. Den har tagit mig hit utan migrän och med endast helt hanterlig mensvärk. Upp för kullar i soluppgång, simmandes i Tanzanias hav, hoppandes från poolkanter lite varstans, promenerandes längs Kairos högljudda gator, gått över läskiga hängbroar som inte är rimliga att våga gå över. Den har skrattat. Den har gråtit. Den har älskat. Men ändå kan den nedgraderas till att bara vara ful och fet där den står i den röda bikinin bredvid den andra bikinin. Bara för att den andra röda bikinin är mindre.

Att lära mig att älska min kropp som den är, är orimligt svårt eftersom kroppen på alla sätt egentligen är helt rimlig. Ibland kan jag känna att jag hade som bäst koll på det där innan jag var sju. Och en stund efter jag hade gått på Färnebo folkhögskola och min kursare Emma hade pratat om det där med perspektiv. Hon använde sin egen fot som exempel och sa att det inte var så svårt. ”Om du inte gillar din fot ur det perspektiv du tittar på den, testa ett annat perspektiv. Vrid på den. Titta på en endaste liten detalj. Kanske fjunen är söta? Fokusera då på det. Om fjunen är söta kanske nåt mer kan vara det också. Kanske är lilltån helt okej? Till slut kanske hela foten är okej. Och om den är okej kanske den till och med är älskvärd till slut.” Precis just så började jag arbeta mig igenom min egen kropp. Precis just så, i kombination med att jag då visste att jag är så mycket mer än det som syns. Också att min kropp är så mycket mer. Lungor, lever, njurar. Bara en sådan sak. Det är helt orimligt att klanka ner på fungerande lungor, lever och njurar. Och kanske framför allt så vill jag verkligen inte vara en person som bryr mig så mycket om ytan. Samtidigt som jag också gör det ibland. Samtidigt som jag, trots att jag aldrig skulle erkänna det, också vill bli fotograferad för att jag är vacker nog att föreviga på bild. Hur förevigad nu än digital bild än är.

Mitt i allt letande efter talang, letande efter självkänsla, känns det lite ovälkommet att också känna kroppsförakt. Det har bara inte riktigt plats här och nu. Emil undrar vad jag ska göra åt det, han menar att jag ju faktiskt är vuxen nu och borde kunna veta bättre. Om det vore så enkelt så är vi många som är lurade. Men jag kan ju alltid hoppas att han har rätt. Att jag bara kan rycka upp mig i kragen och älska mig själv som jag är. Oavsett storlek på den röda bikinin.

(Själv)kärlek!

Fanny

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s