Humlan hittar sin talang!

”Are you a writer?” Yasmin, Ross och Emmas kompis, frågar för att jag precis har sagt att jag istället för att träna vill skriva. Hon hörde inte att jag precis har sagt till MacKays att det har blivit lite av min hobby, det där med att skriva. Hon träffade mig för första gången i förrgår och kan ju såklart omöjligt veta hur det ligger till med det där. Och jag tänker att det hade varit ganska härligt att kunna svara ja på den frågan. Men det är stort nog att kunna säga, utan att skämmas allt för mycket, att det har blivit min hobby. Det är alldeles stort nog.

I förrgår träffade vi MacKays igen. Om vi hittills, innan i förrgår, har rest tillsammans i tre eller sex veckor spelar lite mindre roll. Det spelar också lite mindre roll om det var tio dagar eller en månad i Sudan. Oavsett hur många dagar det har varit eller hur många det har känts som är det oerhört fint att se dem igen. Att resa tillsammans igen. De har haft många av sina vänner på besök under deras månader på den här kontinenten. Och såhär bara två nätter in på att resa flera igen så har det redan gett energi. Eller åtminstone glädje. Mycket glädje. Det där med att bara vara två är mest otroligt härligt om man också är många fler däremellan. Så är det i alla fall för mig. Så är det i alla fall för oss. Och nu, i ett varmt sällskap av de andra, är jag så oerhört glad över att vara en del av vårt lilla oss på bara två.

Just nu sitter jag ensam i vår camper medan Emil kollar på zebror med Ross och Emma tränar med Yasmin. Vi har valt att campa vid en totalt uttorkad flodbädd och om någon timme kommer vi kunna njuta av det spektakulära skådespelet som en solnedgång över de karga bergen i nordvästra Namibia är. Jag har valt att vara ensam. Trots att vi är i grupp. Trots att de andra tittar på zebror och tränar. Jag har valt det för att jag vill, och det behöver inte vara svårare än så.

Precis alldeles innan jag gick iväg för att vara ensam pratade vi lite om humblebee igen. Humblebee som humla tydligen inte alls heter på engelska. Humblebee som min första barnbok ska heta om jag skriver den. Vi pratade lite om den och jag fick lite olika infallsvinklar från Ross och Emma. Emma sa att den borde handla om en humblebee som försöker hitta sin talang. En liten mening som skar rakt in i hjärtat. På ett bra sätt. En otroligt stor del av den här resan har handlat om just det för mig. Det där med talang. Att hitta den. Att känna den. Att tro att den spelar roll. Men allra mest har det senaste året handlat om att känna att jag inte har någon alls. Jag har känt mig helt talanglös. Trots att jag sannolikt inte är särskilt mindre talangfull nu än i maj 2018. På väldigt många sätt är det sannolikt snarare tvärtom. Det är bara det att jag inte har förstått det än. Kanske är det så. Förhoppningsvis är det precis så. Eller åtminstone är det så att jag kommer känna att jag är lika mycket värd ändå. Även utan talang.

Igår morse hade vi en lång frukostsittning alla fem. Kvällen innan hade Emil och jag tittat på amerikanska The Office och ätit choklad. Precis som alla andra kvällar. Precis på det där sättet där vi känns som närmast och vad som eventuellt än kan ha gått fel under dagen får skrattas bort. Tillsammans. All forskning om skärmfria kvällar till trots är det kanske det bästa sättet att avsluta en dag på. Den kvällen lägger Emil en chokladbit på min kind och jag lyckas snabbt, smulfritt och utan händer flytta den till munnen. ”Det är din talang!” utbrast Emil. Jag skrattade, eftersom det faktiskt var kul. Eftersom det var ett skämt. Eftersom jag såklart har annat som är bra som är bättre. Dagen efteråt, morgonen när vi hade en lång frukostsittning alla fem, började vi prata om det där med talang igen. Emil utbrast ”what was your talent now again?!”. Han syftade på chokladflyttningen. Han gjorde det för att det var roligt. Han gjorde det för att det var ett skämt. Han gjorde det för att jag har annat som är bra som är bättre. Jag började skratta och spänningen byggdes upp. Sen skrattade jag ännu mer. Skrattade och skämdes. Sen skrattade jag så att jag istället grät. Det blev alldeles för sorgligt. För en stund glömde jag helt bort att jag har annat som är bra som är bättre. För en stund så trodde jag att det enda jag kunde som var värt att nämna var just det där med att flytta en chokladbit från kinden ner till munnen. Utan händer. Utan att smula. Något som hundratals grisar gör på youtube. Hur söt en gris än är så är det inte vad jag vill vara. De andra skrattade också. De skrattade med mig. Eller de skrattade med mig tills det var lite oklart om jag skrattade eller grät. Eftersom det var oklart så frågade Emma hur det var med det där. Om jag skrattade eller grät. ”Both!” svarade jag. Och då var det okej. Så är det ibland. Sorg och glädje kan kännas samtidigt.

Om bara någon timme börjar det spektakulära skådespelet. Efter det ska vi äta chili med nachos. Förutom Emils chili med nachos ska jag göra pastasalladslunchlådor. För om det är något som underlättar kördagar så är det just det. Lunchlådor. Lunchlådor och kakor. Och de smakar ljuvligt tack vare utsikten som Namibia skämmer bort oss med.

Kärlek!

Fanny

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s