”Hur är det att komma hem? Har du acklimatiserat dig? Har du kommit in i jobbet nu?” Frågorna om själva transfereringen tillbaka till ett vardagsliv i Sverige är många. Men ändå är de litegrann samma. Samma tema. Samma förväntade svar. Samma utgångspunkt. Samma. Samtidigt som jag kanske inte är samma. Längre. Det är kanske inte samma jag som lämnade som kom hem? Men den som kom hem är ändå så otroligt mycket mer hemma än den som lämnade faktiskt var?

Jag går från dagens möte inne i stan till tåget. Jag ser nu hur nervöst det är här. Här i Stockholm. Plötsligt ser alla likadana ut, precis sådär som jag såg ut någon gång på 90-talet. De har precis de där kläderna på sig som finns i mitt fotoalbum under rubriken ”fruktansvärd stil – försök inte igen”. Eller jag har kanske inte den rubriken, men det är så det känns när jag tittar på bilderna. Det är lite så det känns när jag tittar på skyltdockorna. Hur som helst. Jag är borta i femton månader och plötsligt ser alla ut precis sådär som jag såg ut då. Och det enda jag kan tänka är att det känns nervöst.

Jag ser hur alldeles för många har näsan alldeles för långt nertryckt i sin telefon, samtidigt som de går över vältrafikerade gator. Jag hör bilar som tutar och barn som skriker, men personerna jag möter är dimmiga i blicken. De är någon annanstans. Eller så är de helt och hållet bara i sin telefon. Inte vet jag, kanske är det bara min telefon som har slutat att vara riktigt sådär intressant? Alla andras kanske har något som min inte har? Samtidigt så minns jag en tid när min telefon hade en otroligt stark magnetisk dragningskraft och jag minns att det inte kändes bra längst inuti. Så, det enda jag kan tänka nu är att det där med telefonerna ändå känns lite nervöst.

När jag går där längs Mäster Samuelsgatan, bredvid personer som nästan springer med sina dimmiga blickar, så börjar något picka på mig igen. Det börjar i bröstet. Som en orolig liten fågel som ivrigt pickar och sedan sprider det sig likt en svängig låt efter ett mjukt intro till axlarna. Axlar som verkar tro att de ska sitta ihop med öronen. Öronen börjar susa och där någonstans börjar den där alldeles för lilla hjälmen att sättas på huvudet igen. Vems idé nu det är. Jag börjar tänka att de är alldeles för många, alla de där nervösa människorna runt omkring. Jag börjar tänka att det var väl ändå inte riktigt det här jag ville komma hem till. Jag börjar tänka att jag kanske måste köpa lakrits igen eftersom det är det bästa tricket jag har just nu mot att slippa få galopperande hjärtklappning under pendlingen. Jag hinner tänka att jag är lite förvånad över att det ska kännas så idag, idag som ändå har varit en otroligt lugn dag där jag har övat fint på att göra en sak i taget.

Där någonstans, i tankar om för små hjälmar, stressade folkmassor och lakrits, då ser jag honom. Mannen som säljer Situation Stockholm. Han står där strax utanför centralen och jag är på väg att göra sådär som jag hade börjat göra innan jag åkte iväg. Då innan jag hade åkt iväg hade jag börjat förklara för mig själv att jag hade bråttom. Att jag inte hann. Att jag inte längre kunde göra sådär som jag gjorde under hela min tonårstid och mina första vacklande ungvuxenår. Då på den tiden då jag aldrig lämnade Stockholm utan att köpa en tidning. Då när min ekonomi inte var så stark. Men hjärtat var det. Jag började övertyga mig själv om att jag hade bråttom nu, men sen kom jag på något som jag har tänkt så mycket på under resan. Det där med att låta värderingar och handlingar få vara närmare varandra. Sådär så det känns som att jag är en hel person. Sådär som det kändes förut. Sådär som det kändes när ekonomin inte var så stark, men hjärtat var det.

Jag går fram till mannen som säljer Situation Stockholm utanför centralen. Jag köper en tidning av honom. Vi pratar lite om hur smidigt det är med swish. Vi önskar varandra en trevlig kväll. Jag går vidare till tåget och jag gör det utan en orolig fågel i bröstet eller för liten hjälm på huvudet. Och det handlar inte om någon god gärning. Det handlar bara om att vara lite närmare mig själv. Mina värderingar och mitt hjärta. Att inte försöka hitta på förklaringar om att jag har bråttom. För någonstans har jag ju förstått att jag har haft bråttom till saker som egentligen inte spelade så stor roll för mig som jag trodde. Och för den insikten är jag tacksam. Oändligt tacksam!

Jag svarar att jag har börjat acklimatisera mig. Jag svarar att jag är tillbaka och jobbar. Jag förklarar att jag håller en distans när jag behöver. En distans som jag saknade förut. Alla verkar tycka att det låter rimligt. Jag svarar nästan som om jag vore samma som åkte som kom hem, trots att jag vet att jag inte är samma. Men, till mig själv säger jag också något annat. Till bara mig själv säger jag att hjärtat ska få vara med nu. Det ska få vara med på riktigt igen.

Kärlek

Fanny