Någon gör eld i brasan intill. Någon annan har börjat tillaga curryn vi ska få till middag. Någon tredje tänder lyktor och piffar till. Jag sitter på soffan och är den enda gästen här inne just nu. Jag har just duschat efter en promenad i Drakenbergsområdet. Vi är i Sydafrika för andra gången, men för första gången så trivs jag så innerligt bra. Jag trivs så innerligt bra på den här hästfarmen där vi är i Drakenberg som har sin höstskrud. Farmen har 111 hästar, tre katter och fem hundar. Och en massa får. De har stora ytor att vandra på, de dukar upp gemensamma middagar och de har en ärlighetsbar med öl och vin. Här går det ingen nöd på mig.

Igår lämnade vi Lesotho. Ett av de minsta länder jag någonsin har varit i, det absolut frostigaste under den här resan men på alla sätt som spelar roll var Lesotho ett av de varmaste länderna. Redan på parkeringen till gränsövergången på den sydafrikanska sidan, då när vi var i Sydafrika för första gången, fick vi telefonnumret till en lesothisk läkare. ”Om ni behöver någon hjälp, tveka inte, ring!” På den obligatoriska turistinformationen fick vi alla kartor vi ville ha av en av den helkarismatiska kvinnan, helt gratis. Vi fick också fylla i var vi hade hört talas om Lesotho. Som om det var något mindre än ett land. Om vi inte redan var golvad så satte tjejerna som stämplade våra pass den sista fullständiga genomtrevlighetsupplevelsen av gränsövergången med sina skämt. På mindre än en kvart hade vi förälskat oss. Och då hade vi inte ens sett något av Lesotho än.

När vi lämnade MacKays i Fish River Canyon sa både Ross och Emma till oss att vara försiktiga i Sydafrika. ”Plocka inte upp någon liftare! Stanna inte för någon! Om en polis viftar ner er, kör till ett ställe där ni är bekväma att stanna!” Och de tipsen kommer från personerna som vid fler än ett tillfälle har haft en hel familj i baksätet under sin resa från Kairo till Kapstaden. De tipsen kommer från några som vill allt annat än att behöva ge dem. Men de vet att det är sant. Vi är nu i ett av de farligaste länderna på vår resa. Kanske lite för att det kan vara farligt, men mest vad det gör med människor, känner jag mig till och från lite obekväm av att vara här. Inte precis just här med den trebenta gamla hunden Boris som man inte får kasta bollar till eftersom han är för trött men ändå vill. Och om man ändå kastar bollen till honom eftersom han vill det så otroligt mycket att du inte har hjärta till något annat, så får du bara kasta bollen en meter. Eller med åttamånaders valpen Ana som håller på att lära sig att bli vakthund, så henne får jag titta på men inte röra. Boris däremot, han blir gärna klappad hela dagen, och det är så jag får honom att glömma bort bollen. Karoo får man kasta pinnar till i timmar och jag skulle göra det om han kom tillbaka med dem direkt, istället för att behöva gå omvägen tillbaka in till soffan efter varje kast. Katten Pebbles ligger mellan mig och Emil och om jag inte visste att hon har det bättre här skulle jag ta med henne hem.

Här trivs jag otroligt bra. Det är inte här det skaver. Det är där. Där borta utanför den här familjära farmen.

Apropå familjär farm så är den indiska middagen färdig nu och det är dags att hugga in. Får fortsätta med min reflektion över Sydafrika en annan dag.

Smaklig spis!
Fanny