Vi har tagit oss till Swakopmund, en sömnig liten tysk stad mitt längs Namibias kust. Vi bor i ett kyligt men tjusigt tvåvåningsradhus med tre sovrum, fullkomligt kök, vardagsrum med sköna soffor och filtar, platt-tv med BBC och en uteplats med grill. Efter att ha bott i bilen sedan sista natten i Tanzania är det skönt med ett litet avbrott. Skönt att kunna dra sig undan i sovrummet när de andra lagar gnocchi och rattatouille till middag. Skönt att ha en diskmaskin och rinnande vatten. Skönt att ha vattenkokare och brödrost. Skönt att slippa gå ut för att gå på toaletten. Men, om det inte alla hade varnat oss för kylan och regnet i Swakopmund hade vi nog fortsatt att campa. Och det hade varit lika skönt det med, fast på ett annat sätt.

De senaste dagarna har vi rest genom de vackraste landskapen jag någonsin har sett. De har varit helt olika varandra, men de har varit storslagna. Tagit plats. Inte bett om ursäkt för någonting. De vackraste landskapen jag någonsin har sett har varit större än sig själva. Och de har låtit mig få vara där.

Sedan jag skrev sist har jag försökt att rycka mig i kragen. Försökt att titta på min kropp utifrån andra perspektiv. Jag har också tänkt på ett citat från en söndagsintervju med Kajsa Grytt. Hon pratar lite kort om att komma till kroppen. Hon gör det i samband med att hon har börjat träna, men det spelar mindre roll. För mig handlar det om att låta mig vara i min egen kropp. Våga lita på den. Våga lita på att den bär och att den kan. Och vad den kan! I förrgår klättrade vi uppför Brandberg i en timme. Vi tog oss kanske inte så långt i höjdmeter mätt, men vi tog oss någonstans ändå. Vi åt pastalunchlådan med ytterligare en utsikt. Sedan tog vi oss ner för Brandberg och jag gjorde det nästan helt och hållet på bara två ben. Två starka ben som hade balans. Ibland på alla fyra, med huvudet uppåt, framåt. Jag liksom rumpade mig ner för de svåraste partierna. Jag var aldrig rädd. Aldrig osäker. Det fanns aldrig någon anledning att skratta åt mig. Inte ens någon anledning att skratta med mig. Trots att filmsekvensen från några dagar tidigare, när jag är på alla fyra när berget knappt lutar alls, är något av det absolut roligaste jag vet så är det något särskilt att ta sig ner för ett berg med styrka.

Igår åkte vi ut till Atlanten vid Skeletonkusten. Det går någon typ av kall ström längs den som andra kan mycket mer om. Strömmen gör att det kan vara ordentligt kallt i vattnet och i luften. Vi parkerade vid stranden  och upplevde de svalaste vindarna sedan Europa. Jag tänkte inte mycket mer, jag tog bara på mig min bikini och sprang ner till vattnet. Utan att tänka för mycket så fortsatte jag springa rakt ner i vattnet. Utan att tänka alltför mycket hade jag doppat hela mig och jag sprang upp igen. Stärkt. Rakt igenom lycklig. Om det är så vinterbadare känner sig så funderar jag om inte jag också ska bli en sån. En stark och lycklig vinterbadare. En stark, lycklig och kall vinterbadare. Det skulle dröja till pensionärscaféet i Swakopmund några timmar senare innan jag fick upp värmen igen. Men vem behöver värme när man är stark och lycklig?

En kropp som tar sig ner för berg och i kalla vatten är en kropp som gör mer än bara duger som den är. Och nu ska den få en otroligt lyxig hemmafrukost av yoghurt, jordnötssmoothie och toast med ost. Sen ska vi äventyra på sanddyner strax utanför stan. Vi får se hur snabbt jag vågar åka sandbräda. Oavsett hur snabbt jag vågar så vet jag att jag kan ändå.

Kärlek!

Fanny