Namibia har verkligen slagit oss med all sin vackra natur. Precis när vi trodde att resan skulle sluta att gunga till oss längst inuti så överraskade det här landet oss. Och då visste vi redan att de flesta andra som har varit här har sagt samma sak. Att det är otroligt vackert i Namibia. Att det i det närmsta är omöjligt att titta sig mätt här. De har sagt åt oss att se till att vi inte behöver ha bråttom. ”Se till att ni har tid, det finns så mycket!”, har de sagt. Och trots det så blev vi överraskade av skönheten. Av det karga. Av naturen som struntar i att försöka ställa sig in, utan istället bara är.

Vad som också är slående i Namibia är att det finns så mycket natur där ingen människa alls bor. Vi har kunnat köra i flera timmar på de största vägarna utan möten. I flera dagar på de små utan att se en annan levande själ, annat än en och annan struts, schakal eller oryx. Det är också Afrikas minst tätbefolkade land. För bara några månader sedan var vi i Afrikas mest tätbefolkade land, Rwanda. Rwanda som även det var slående vackert, men där vi som mest kunde köra i sju minuter innan vi såg fler människor. Och där det vackra gick i grönt, medan det här går i beiget, grått och svart. Där var det mjukt, grönskande och inbjudande. Här är det bergigt, stenigt och kargt. Här är du tacksam över att naturen låter dig få vara här. Här är det naturen som bestämmer. Där, i Rwanda, var du liten för att du insåg att världen består av så oerhört många. Här, i Namibia, är du liten för att naturen är så otroligt stor. Du är liten helt enkelt för att du är liten. Liten och tillfällig.

Hemma i Uppsala är det lite enklare att förstå att det är fler än jag som spelar huvudrollen i sina liv. I just Uppsala handlar det om cirka 200 000 andra huvudrollsinnehavare, och jag är med i några av deras filmer som alltifrån medspelare, birollsinnehavare och statist. I de flestas liv är jag inte med alls, och det känns rimligt. Här i Namibia känns det också helt överkomligt. Antalet huvudroller känns greppbara. Känslorna som virvlar runt varje liv får plats. Får utrymme. Kan kännas. Ibland när jag tänkte på just det där med huvudrollsinnehav när vi var i till exempel Egypten, Etiopien eller Rwanda svindlade det lite precis sådär som det kan svindla när man tänker på stjärnorna i rymden. Kanske svindlade det extra mycket eftersom jag också förstod att Rwanda bara är ett enda land och att människor med liv och huvudroller är i det närmsta oändligt många? Nästan oändligt många som är det största som finns, och som samtidigt bara är väldigt små och tillfälliga? Nästan oändligt många som inte ens är statister i de flesta andras liv. Men som ändå är sitt eget största. Hur får alla virvlande känslor plats? Hur vet alla människor att de får plats, får ta plats, just precis där de är och vill vara?

Utan ett jobb att sköta, med bristfälligt internet och utan alltför många sociala interaktioner finns det mycket tid till att tänka. Tid att dagdrömma, bearbeta och tid att känna. De senaste dagarna har jag funderat en hel del på det där att vara en självklar del i en grupp. Sådär som många är. Som många vet att de är. De vet att de är en självklar del i gruppen. Ofta verkar det vara som att de bara därför har ännu lättare att ta sig en självklar plats i en ny grupp om de vill. De utgår från att hunden de ser vill bli klappad, att barnet vill bli upplockat eller att den tomma stolen runt bordet är deras att sitta på. Ibland kommer hunden gå därifrån och barnet att skrika. De runt bordet kommer kanske inte alltid att säga något rakt ut, men det kan märkas lite i stämningen att de ville låta stolen förbli tom. De som vet att de är en självklar del i gruppen kommer inte ta illa vid sig. De vet att det inte är hela världen om barnet skriker eller om de runt bordet skruvar på sig. De vet att de duger ändå. Trots det.

När jag mår som bäst så sätter jag mig också på stolen. Då vet jag att det kan bli ännu roligare där. Eller jag vet att det åtminstone inte kan bli sämre, och det räcker gott nog. Hundar jag känner har jag en varm och fin relation med. Barnen också. Och det har jag nog för det mesta, även om jag inte är på topp. Men när jag inte är på topp sätter jag mig inte på stolen. Och jag väntar in de där andra hundarna och barnen, de som jag inte känner så bra. Jag låter de få bestämma. När jag skriver det hör jag hur menlöst det låter, och jag menar det inte fullt så vansinnigt mjäkigt. I många fall tycker jag dessutom att det är helt rätt och riktigt att låta barnet få komma fram, istället för att pressa sig på. Detsamma med hunden. Ibland vill jag själv ha lite utrymme också. Det är inget mer med det. Ibland är det bara så otroligt mycket härligare med lite allmänt lugn och tillförsikt. Det är inte så mycket mer med det heller. Det är bara det att jag inte är en sån där person som känner sig som en självklar del i gruppen.

Att växa upp som sina föräldrars enda gemensamma barn och samtidigt vara sladdhalvsyskon till tre andra är lite klurigt. Kanske nästan lika klurigt som att få ett nytt syskon som 14, 17 eller 19-åring. Ett syskon av föräldern som man inte har bott med på många år, dessutom. Ett barn som växer upp i Härnösand när man själv är 20-nånting i Södertälje. Eller ett barn som växer upp i Härnösand när man själv är tonåring i Stockholm med en sladdhalvlillebror som man bor med och som det kanske räcker lite med. Det är säkert otroligt klurigt. Och hur underbar jag själv var som 17-åring eller 20-nånting så kan jag inte lova att jag hade varit särskilt närvarande i ett nytt småsladdhalvsyskons liv. Jag hade fullt sjå med mitt eget. Så hur klurigt det än var för mig att ha syskon långt där borta som jag inte var en naturlig del för, så ska ingen skugga falla över dem. Skuggan bara finns där. Ändå. Och så får det vara. Jag bara tror, såhär efter att ha fått ha lite tid till att tänka, att just det är en pusselbit till varför jag inte vågar räkna med att vara en självklar del i gruppen. För jag var aldrig ett självklart syskon. Jag var bara ett barn som en förälder hade fått med någon ny långt där borta. Det var bara lite olyckligt att barnet ville få känna att hon var något mer.

På väldigt många sätt har mina syskon och syskonbarn gjort allt och mer där till för att det ska kännas som att jag tillhör ändå. Och jag vet att jag gör det. Jag vet att jag tillhör, att jag har en självklar plats och att jag är älskad för den jag är. Jag vet det nu. Det är inte vad det handlar om. Det handlar om något långt därinne som inte är någons fel. Det handlar om den lilla flickan som bara visste att hon var självklar i den allra minsta av grupper. Den som bestod av hon och mamman, efter att mamman och pappan hade separerat. Hon var mer älskad än vad ord kan beskriva i den minsta gruppen. Det handlade om en liten flicka som visste att gruppen egentligen var större, men som bara kunde förstå att hon inte riktigt tillhörde den. Den större gruppen. Och ingen hade kunnat göra något annorlunda då. Men jag kan göra något annorlunda åt det nu. Hur härligt och flummigt det än låter.

Kärlek

Fanny