Helmut i mitt hjärta

Jag vaknar hårt, mitt i ett skrik. Den illgröna ormen och vad som bara kan beskrivas som berättarrösten ska precis attackmörda mig. Ormen och berättarrösten är i maskopi (pun not intended). Fram tills alldeles innan trodde jag att berättarrösten var på min sida, eller åtminstone neutral. Jag skriker mitt högsta och försöker flytta mig och stolen jag sitter på rakt bakåt, så att ormen inte ska komma åt mig. I verkligheten har jag bara slängt bort täcket och mitt högsta skrik är inte så högt att det har väckt Emil genom hans öronproppar. En fågel blir i alla fall skrämd och flyger iväg, men den kan ha varit en sista rest från djungeln i drömmen. 

Så länge jag kan minnas har jag levt mina nätter drömtäta. Oftast är de snälla, eller skeva utan att skrämmas. Nästan alltid är de så starka att det känns som att de är minnesvärda. Åtminstone innan de glöms bort. Det har hänt att de har räddat mig när jag håller på att försova mig. Då har den där berättarrösten kommit in och helt tydligt varit på min sida och förklarat att klockan är mer än den borde vara om jag fortfarande sov. Sällan, mycket sällan tack och lov, skrämmer de mig så mycket att jag är helt ur balans när jag vaknar. Som jag var i natt. 

Nu är vi i Namibia! Vi bor på en fantastisk camping som heter Mobola Island Lodge. Det finns en naturlig pool som den ena vackra småfågeln efter den andra tvättar sig i, en bar på den lilla ön mittemot vår campingplats och en mindre dödsläskig hängbro för att komma dit. Lite varstans finns skyltar om att vi ska akta oss för flodhästar, krokodiler och ormar, men det har stått det lite överallt på många ställen på vår resa, och på de ställena har vi till skillnad från det här stället också sätt åtminstone en krokodil. Nästan hela igår hade vi sällskap av en mycket liten och sannolikt ganska gammal tax som heter Helmut. Han är en riktig knähund och han gillar att äta chips och ta det lugnt. Det har varit fridfullt i kvadrat. Tills igår kväll. 

Vi har njutit av en solnedgång över Okavangofloden. Solen har liksom gått ner mitt mellan Namibia och Angola i ett rödlila skimmer. Vi går tillbaka till vår campingplats där vi ska äta vår nachosrestmiddag. Helmut har i smyg följt med oss från ön där hans familj ska börja grilla. Kanske för att han hoppas på mer chips. Kanske för att han hoppas på att få mysa mer i knät. Emil ger honom chips och Helmut verkar nöjd. Allt är fridfullt. Och mörkt. Familjen som grillar på ön glömde att slå på elen över campingen. 

”Vad var det där?!” Emil låter mer skärrad än vanligt. Jag som hörde något liknande tidigare på dagen, för att bara se en fågel flaxa iväg, tar det med ro. Sen låter det igen. Det är inga små flaxande vingar. Det är något otroligt stort som frustar. Vi slänger i oss det sista av nachoresterna, som om de vore vår sista måltid. Vi backar till diskbänken som vi har, för att ha skydd bakåt och Emil lyser med ficklampan för att få en bättre blick över vad som eventuellt vill ha oss som sin nästa måltid. Mellan oss och det stora, potentiellt livsfarliga, djuret står Helmut. Som om han vore en stor vakthund, som om han inte förstår att han är en mycket liten gammal tax med nedsatt syn. ”Helmut, kom hit!” ropar jag. Emil verkar inte lika ivrig på att få Helmut i större säkerhet. ”Bättre att odjuret äter upp honom än dig eller mig!”

Rent logiskt, rationellt, är det klart att han har rätt. Om jag måste välja vem som ska överleva av en hund jag träffade för första gången kvällen innan eller Emil väljer jag ju Emil. Och sannolikt till och med utan alltför dåligt samvete. Om liksom allt verkligen var på sin spets. Om livet verkligen hängde på just det och Helmut kunde offras för att Emil skulle kunna räddas. Men samtidigt känns det helt ondskefullt. Helt fruktansvärt. 

Det tog ett par månader av att resa innan jag förstod att vi hade våra viktigaste regel av helt olika anledningar. Vår viktigaste regel är att vi inte ska köra när det är mörkt. Det är helt enkelt bara för farligt. Vägarna är för dåliga, djuren på vägarna för många och människor har alldeles för få reflexer. Så långt är vi för övrigt helt överens. Vi är bara inte helt överens om vem det är farligt för. Han tänker på bilen och på oss. Jag tänker på djuren och människorna. Jag säger inte att något är mer rätt än det andra. Det ena är kanske lite mer vad en hjälte säger från hjärtat. Det andra kanske lite mer hur en hjälte egentligen gör för att kunna överleva länge nog för att berätta om sitt stordåd. 

Oavsett hur olika det kan vara med allt det där, så var det oerhört tryggt att kunna väcka honom efter att den illgröna ormen i maskopi med berättarrösten så abrupt hade försökt attackmörda mig. Väcka honom och bara säga att jag har drömt en mardröm. Väcka honom bara för att han ska krama om mig. Tänk så fint och enkelt det är ibland. 

Kärlek

Fanny

Ps1. Det var till 99 % säkerhet en flodhäst som var lite väl nära. 

Ps2. Vi såg inte Helmut på morgonen när vi åkte därifrån. Men Emil sa att han nog hade gått hem till sin familj och sin schäferkompis. Och flodhästar äter ju faktiskt inte små, gamla, taxar. Det gör de inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s