Morgonstund! …och så vidare

Vilken ljuv morgon ändå. Efter en ganska orolig natts sömn vaknade jag av att det började bli gryning utanför tältduken. Jag var sannolikt långt ifrån utvilad, men igår konstaterade jag att soluppgången borde vara magnifik över Okavangodeltat. Emil höll med, men sa också ”den kommer du inte att orka se”. Kanske för att den sannolikt var magnifik, kanske för att bevisa något för honom, gnuggade jag bort det värsta gruset ur ögonen, tog med mig mitt täcke och kurade ihop mig framför deltat. Framför soluppgången. Den var magnifik. Och den var alldeles min egen. 

Igår hade vi återigen en diskussion. Den handlade, återigen, om precis samma sak. Att jag inte gör. Att han tar allt ansvar. Att jag inte vågar. Att han inte förstår att hans kommentarer bidrar till det. Att jag är alldeles för arg alldeles för ofta. Att jag är arg på honom.

När jag växte upp var min 19 år äldre storebror Peter den absolut ballaste snubben jag visste fanns. Han bodde långt borta, eller så långt borta som Södertälje nu är från Härnösand, men ibland sågs vi i stugan. Nån gång sågs vi också i Södertälje, han, mamma och jag. Även om han jobbade mest, och mamma vattnade blommorna mer än samtalen. Men om jag inte minns fel såg vi en film tillsammans. Eller om det bara var jag som såg den? Jag var nöjd oavsett, för det var hans film. Den ballaste snubben jag visste fanns. För någon månad sedan berättade mamma att Peter läser vad jag skriver. ”Han läser din blogg och säger att hon måste vara himla förälskad i Emil!” Hon tyckte att det var roligt att han hade dragit den slutsatsen. Att han hade gjort en så djup analys. Det är, konstaterade vi, i och för sig lite så han är. Djup och analytisk. Det är lätt att missa bakom reflekterande solglasögon och en snabb bil.

Hur som helst. Det är ju så det är. Jag är himla förälskad i Emil. Ibland tänker jag att det kanske bara hade varit lite enklare om det inte var så? Om jag istället var förälskad i någon som alltid var glad och lättsam? Som skrattade åt mina historier oavsett när på dygnet jag berättade dem? Som kysste marken jag gick på? Som tyckte att jag var bra nog precis som jag var? Som inte ställde krav på ständig utveckling? Någon som nöjde sig lite mer? Nöjde sig med lite mindre? Igår frågade han om jag var nöjd med mig själv. Jag sa att jag inte är nöjd med hur svag jag är ibland nu. Men jag sa även att jag också är den bästa jag vet. Ibland.

Han tycker att jag ska ta för mig mer. Göra saker. Ta ansvar. Det vill jag med. Och när han målar upp det låter det så självklart och så enkelt. Det låter till och med som någon jag redan vet att jag är, men som han aldrig ser. Eller som han inte förstår att han ser? Eller som han behandlar lite som ogräs istället för att vattna? När jag tar ansvar för att tvätta vår golvmatta frågar han varför jag gör det. Den kommer bli skitig igen. Han frågar för att han undrar om den möjligtvis är skitig på något nytt sätt än hur den vanligtvis är skitig. Vad han inte förstår är att han inte vattnar mig alls genom att fråga så. Vattna mig gör man med uppmuntran. Inte med ifrågasättanden. Han verkar inte förstå hur man gör. Han verkar snarare tro att man vattnar genom att ifrågasätta, och så är det ju visserligen för vissa. Kanske till och med för honom. Men inte för mig. För mig blir det istället så att jag inte vågar göra saker, för jag tror att han kanske kommer tycka något om det. Han kanske kommer ifrågasätta varför jag tvättar bilen, och då är det enklare att låta bli. För när han ifrågasätter vad jag gör, då känns det som att han ifrågasätter mig.

Igår sa han igen att enda sättet härifrån, från de jobbiga diskussioner som vi hamnar i, är att jag gör, och struntar lite i vad jag tror att han kommer tycka. Om jag bara gör saker, tar ansvar, så kommer jag inte vara så arg på honom längre. Då kommer jag att förstå att han bara ställer frågor. Att han inte ger mig kritik. Och jag kommer ha självkänsla nog för att kunna ta eventuell kritik med en klackspark. Jag tror fortfarande att vi inte kommer ifrån de jobbiga diskussionerna med mindre än att vi båda jobbar på våra tillkortakommanden, för gudarna ska veta att han också har fel ibland. Gör fel ibland. Är fel ibland. Det är inte bara jag. Oavsett vad håller jag med honom om att jag behöver göra mer. Sitta i mitt eget förarsäte. Hur jäkla läskigt det än är ibland. 

Att gå upp till soluppgången med mitt täcke, trots att han kanske skulle kunna ha kommenterat risk för sand i sängen, gjorde jag från mitt förarsäte. Och det gick ju hur fint som helst. Det var lätt och det var magnifikt. 

Kärlek

Fanny

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s