I Zambia förändrades det verkligen. Resan blev något annat. Eller resan var kanske fortfarande densamma, men upplevelserna annorlunda. Rasismen påtagligare.

Efter närmare tvåtusen mil i en bil händer det ibland att jag låter tankarna vandra. Ofta ganska fritt, ibland med något typ av fokus. Oavsett vilket känns det som en fin stund av kvalitetstid med mig själv. Ibland funderar jag ut svar på frågor som någon därhemma kanske har när jag träffar dem för första gången. Någon som vill ha de lite snabbare svaren, inte de långa samtalen. Jag tänker att en sådan person skulle kunna fråga efter de tre bästa sakerna, och de tre svåraste, med vår resa. Frågorna har funnits med mig sedan Egypten, men svaren har förändrats. Eller kanske kristalliserats? Kanske innehåller korta svar mycket mer innehåll? Kanske kan korta svar innehålla mycket mer svar hos någon annan utan att jag också ger den personen mitt svar? För kanske är svaren egentligen större än så? Allmänmänskliga?

En av de absolut svåraste sakerna har för mig varit rasismen.

Den mötte oss första gången i Etiopien, men efter Zambia är den ännu tydligare. Argare. Kallare. Och den kommer i alla åldrar, alla klasser och kön. Den verkar inte ta någon hänsyn till något sånt. Den har redan riktat in sig på en enda sak.

I Zimbabwe var vi i en nationalpark som heter Matobo. Emil och jag var uppfyllda efter att precis ha fått vara bara någon meter ifrån sex noshörningar. Vi skulle bara betala för det och sen åka in i parken igen. In till parken ville också närmare 30 vita zimbabwier för att fira påsk. De två precis framför oss, kvinnor runt 40 år, beklagade sig högljutt över att Bulawayo har förlorat sin skönhet sedan de flyttade dit för 17 år sedan. Troligen från Sydafrika, trots de australiensiska uttrycken. De säger det där om skönheten för att jag just har sagt att jag tyckte att Bulawayo verkade vara en otroligt vacker stad med alla färggranna blommor och städade gator. Men tydligen var den senaste julbelysningen ett skämt och det var tydligen något att uppröras över. Och det var underförstått med samma tydlighet att julbelysningen inte var ett skämt på grund av de vita, inflyttade, zimbabwierna. 

Någonstans i det samtalet blir vi avbrutna. Två vita tanter stegar fram från sin plats nästan längst bak i kön. De ser att det bara är en endaste person som jobbar i kassan till parken, och det kanske man kan tycka något om under påsken och allt. Men inte vet jag. Inte vet jag när människor blir sådana att de tar sig rätten att högt klaga över att det bara är en person som jobbar. Och klaga på det på ett sådant sätt att det framgår med den där tydligheten att det är en planering man kan förvänta sig av en svart person. Utan att säga de orden. Men de säger det ändå. De vita tanterna som tror att de bara har mer rätt att fira sin påsk i nationalparken i Zimbabwe än att en person som är svart har rätt till att få sköta sitt jobb i samma park med lite respekt. 

Jag kan inte komma fram snabbt nog till kassan. Inte för att det är jobbigt att köa. Inte ens för att jag inte ville vara en enda sekund till med de där klagande personerna. Jag kan inte komma fram snabbt nog för att jag vill att den trevliga mannen i kassan till nationalparken ska få le igen. Sådär som han gjorde när vi var där tidigare på morgonen. Sådär varmt och medmänskligt. Sådär som han inte alls gjorde längre. Men både Emil och jag gjorde allt i vår makt för att få se det igen. För att kompensera för de där andra vita i kön. Och inte för att vi är särskilt speciella på något sätt, utan endast för att mannen i kassan var riktigt bra på sitt jobb, så log han igen. Jag vill tro att han också log med ögonen. På morgonen hade vår guide berättat att de svarta och vita noshörningarna levde sida vid sida. Emil sa att vi människor borde lära oss att göra likadant. Då skrattade vi. Men efter den där stunden i kön hade skrattat ebbat ut.

Vi hade en vilodag vid en uppfriskande pool på ett ställe som heter Planet Baobab nånstans ganska mitt i Botswana. På kvällen lyser de upp det gamla stora baobabträdet och det får stråla ikapp med stjärnorna. Vi såg en familj med tre barn och roade oss lite att tjuvlyssna på föräldrarnas poängutdelning vid barnens simhopp. En stund senare hör jag hur mamman med en ton av den där tydligheten igen förklarar, för någon som jobbar på Planet Baobab, hur hennes och barnens kläder ska tvättas. Det är en högst invecklad procedur som innehåller ett precist antal tryck på nån pump och någon exakt tid i någon torktumlare och gud vet vad. Det känns som att hon inte vill att den som tvättar ska lyckas. Min nyfikenhet klarar inte av att hålla fokus längre. Jag hinner tänka att mina kläder sannolikt är för evigt sand- och svettgula, men att allt luktade gott efter morgonens handtvätt i något så lyxigt som varmt vatten. Sist kläderna tvättades varmt var i Kigali. Där någonstans fångas min uppmärksamhet av något annat. Kanske en illorange dagsslända. Kanske min bok. Kanske av ett dopp i poolen. 

Ett par timmar senare går Emil till receptionen för att betala för en till natt för oss. I receptionen får hon bakom disken en utskällning av den där mamman till de tre barnen. Tydligen hade den som tvättade inte riktigt följt alla instruktioner till punkt och pricka. Tydligen hade det varit bättre om hon tvättade själv, sa hon. Tydligen handlar det om dålig svart och bra vit. Det sa hon inte. Men det framgick med den där underförstådda tydligheten. Emil var sitt absolut trevligaste sig själv när han betalade. Kompenserade.

Exemplen är oändliga. Många betydligt tydligare än de här. De flesta mer subtila, men de ger ändå en obehagskänsla i bröstet. Det kan handla om allt från den tyska snubben i vår ålder som sa att ”det går inte att få något lagat på bilen ordentligt i Afrika!” Som att inte afrikaner kan laga en bil. ”Nä, det är bättre att laga bilen själv här i Afrika!” Som om Afrika var samma sak. Att vi har bytt både slitna bromsar och slut koppling spelade ingen roll för honom. Han hade redan bestämt sig för att det bara slarvades i Afrika.

Ibland kan jag hitta ett mörkt rum inuti och tänka att sådana som klagar sig genom den här kontinenten och är så rädd om sina kläder kanske inte borde få ha lyxen som det är att resa. Samtidigt som de kanske skulle vara ännu värre om de inte fick skakas om som en sån här resa ändå oundvikligen gör med en. Men det känns bara så otroligt deppigt att jag och den där mamman till de tre barnen kommer fram till så motsatta sanningar om den här, på fler än ett sätt, varma kontinenten. 

Kärlek

Fanny