Någon dag senare tänker jag att det kanske var konstigt att bara skriva Martin, Martin Snus, så där. Helt utan kontext. Som att han och eventuellt snus bara hänger fritt i luften. Inser nu att alla andra jag nämner kanske också gör det? Hänger fritt? 

Hur som helst. Martin lärde jag känna under gymnasietiden. Han var DJ och kom sådär fantastiskt med på köpet när jag fick Lars i mitt liv. Vi umgicks på Kåken, det där ungdomens hus som jag och de andra i ungdomsrådet hade lyckats kämpa fram. Då i en tid när jag trodde att fler brydde sig om saker som jag tyckte spelade roll. Att de till exempel brydde sig jättemycket om att ha ett kreativt hus där unga själva fick bestämma och ta fullt ansvar, men att de bara inte visste än. De hade nog bara aldrig fått frågan. Därför kom det kanske lite som en chock att namnet på stället blev Kåken när de unga själva fick hitta på och rösta fram. Vårt frihetshus döptes efter ett fängelse. Att de också kräktes ner toaletterna och smugglade in varandra för att slippa betala till vårt gemensamma ställe var något annat som jag inte helt förstod. Så det var kanske inte så konstigt att de där anställda som bestämde över pengarna på kommunen tyckte att det behövdes lite ordning och reda. Att det behövdes några som var lite mer vuxna som fick ta lite mer av ansvaret. Min vision blev lite av ett platt fall, men det var en dröm att det var just mina polare som var de där som var lite mer vuxna.

Martin och jag var däremot lite yngre då. Han och lite vuxnare Lars kallade mig för hippie och jag blev arg på skrattlåtsas. Ibland skrattade vi nog mer än att andas, och det är ett härligt sätt att leva på. Men ibland pratade vi om sånt som känns längst inne, helt och hållet inuti. 

Ett gäng år senare hade min kompis Henrik hittat Martin. Eller om de hade hittat varandra. Oavsett vad var det ett otroligt fint för de passar så bra. Oavsett vad var det otroligt fint att träffa Martin igen. Oklart hur många år som hade passerat sedan sist, men när vi möttes på Henrik och Kristinas bröllop gjorde vi det utan att först passera några onödiga artighetsfraser om jobb, gardiner och amorteringar. Vi var bara där igen. I skrattet och i det där som känns längst inuti. Martin är en sån där som gör det tydligt att man inte behöver några huslånsmurar eller rusningstrafiksbarriärer. Istället kan man bara börja där man slutade, fast i en annan nivå. I ett annat lager. 

Nåt år efter det men ändå nästan i samma tid är jag och Emil på fest i Stockholm. Vi träffar Mattias, en polare från Studentradion som jag inte har träffat på länge. Kanske nåt år. Han frågar hur det är. Hur det är med mig. Det är fredag kväll, jag har en öl i handen och jag tittar snett bakom Mattias och svarar ”vi håller på att fusionera nu, så det är en del med det”. Och ja, många av de 40 timmarna i veckan jag var på jobbet ägnades just åt det. En fusion mellan föreningen jag jobbade på då och förbundet jag är tjänstledig ifrån nu. Jag ser hur Mattias rynkar på pannan, men förstår inte signalerna utan fortsätter prata om det där med fusionen. Halvvägs in i berättelsen av en process som jag inte ens vet om jag skulle kunna återberätta nu om jag så försökte avbröt Emil mig. ”Du kan väl berätta att vi ska flytta ihop istället?” Mattias såg lättad ut. Det var fredag kväll, han hade en öl i handen och en gammal polare framför sig. Han frågade hur det var med mig. Han kunde inte bry sig mindre om mitt jobb. Det är nämligen inte samma sak. Och jag håller ju egentligen verkligen, så fantastiskt mycket, med. Det verkliga samtalet handlar om något annat. Det handlar om det som känns inuti. Allt det där andra är mer bara utfyllnad. Sånt vi kan prata om i pauserna. I pauserna kan vi prata om inredning, kändisar och semesterplaner. Men det verkliga samtalet är något annat.

Ibland händer det att jobbet och det verkliga samtalet är samma sak. Jobbet har blivit en så stor del längst inuti, vilket på många sätt kanske också krävs för att kunna ge allt. Men vad som slår mig nu, när jag bara är några dagar ifrån att inte ha jobbat på ett helt år, det är att det ju också finns så otroligt mycket mer där längst inuti. Och jag vill att det också ska få plats, även sen när jag är tillbaka på förbundet där jag vill kunna ge allt. Men inte allt av mig bara. Allt jag kan under de timmar jag är där. Det är inte samma sak. Det har jag förhoppningsvis lärt mig nu.

Kärlek

Fanny