”Hon får bli vad hon vill, bara hon blir lycklig!”, är min pappas första ord till mig enligt min mamma. Det är sannolikt portalparagrafen till min andra bok, om jag först skriver den där om humblebee. Men det är långt ifrån hur jag mår ibland nu för tiden.

Vi har ganska nyligen lämnat landet där vi skrattade mest tillsammans. Där det var otroligt enkelt att vara. Även om vi bara var några få dagar i Zimbabwe så kommer det nog vara det ställe som påminner mig det där med att vara lycklig. Vad nu det är. Och hur länge en människa nu kan vara det egentligen. Men när vi åkte över den vackraste gränsövergången i världen var det långt ifrån en självklar sak. Det där med att vara lycklig. Jag var mer som en urvriden disktrasa i min ledsenhet. Den sista kvällen i Zambia hade jag på något mirakulöst sätt rivit upp ännu ett lager av mig själv. Erkänt ännu fler dåliga egenskaper. Jag vet att jag också har en fantasiljon bra grejer för mig, men just där och just då var det bara de dåliga som var i fokus. Och en människa klarar nog inte hur många som helst. I alla fall inte på samma gång. I alla fall inte om man bara vill få vara bra. När man bara är en urvriden disktrasa så skaver de dåliga egenskaperna som rostiga knivar.

Vi åker över vad som är den vackraste gränsövergången i världen och jag vet inte ännu att Zimbabwe är det härligaste landet på vår resa. Vi lyssnar på de senaste låtarna som är tillagda på vår lista, låtar som vi inte har kunnat lyssna på ännu eftersom vi inte har haft tillräckligt med internet för att ladda ner dem. Hur som helst. Emil kör. Jag sitter bredvid. Zimbabwe börjar ta form utanför bilen. Och så kommer den. Finaste Martin, eller Martin Snus som han länge hette i min telefonbok, har lagt på en låt som utan att be om tillåtelse bara strålar rakt in i själen. Iris med Wim Mertens. Jag låter tårarna stilla rinna bara rakt ner. Emil håller sin hand i min. Vi bara är så tills låten tar slut.

Någonstans där, eller om det är strax efteråt, kommer jag att tänka på när Stina Wollter blev intervjuad i Värvet. Jag lyssnade på det ett par veckor tidigare och en sak hade etsat sig fast. Hon berättade om hur det var att måla med känslor. Inte teknik. Inte bara måla fint. Utan att liksom snarare bara vara helt i hjärtat i själva skapelseprocessen. Ha öppna spjäll rakt in och rakt ut. Det är modigt att vara så. Men också nästan lite menlöst att inte våga vara det alls? Vad är ett liv utan? Vad är ett liv med stängda spjäll?

Vår andra kväll i Zimbabwe var vår första kväll öga mot öga och väldigt nära en livs levande och otroligt stor elefant. Du vet att elefanten enkelt kan krossa dig om hon vill. Du vet att elefanten kan gå därifrån och då är ögonblicket förbi. Allt är på elefantens premisser. Det enda du kan göra är att andas lugnt och våga öppna lite spjäll och dela några minuter på den här planeten med det största djuret du har sett. Och vara precis som pappa önskade. Lycklig.

Kärlek

Fanny