Första timmarnas motstånd

De första timmarna i varje nytt land bjuder på, förutom någon ny typ av skönhet, ett nytt typ av motstånd. Det är svårt att förklara, men jag vet att jag hinner tänka ”jaha, ska det vara såhär nu?” en liten stund innan jag har vant mig med det nya.

I Egypten var det ljudnivån. Att ett land kan vara så intensivt högljutt! Sudan hade den där konstiga roten i kaffet. Kafferoten var dock extremt mild i jämförelse med alla beväpnade män som mötte oss i Etiopien. Etiopien, kanske det vackraste och svåraste landet hittills. Kenya däremot bjöd inte på några andra motstånd än att bilen gick sönder, och det kan vi knappast beskylla Kenya för. Uganda var lite bistrare än Kenya och för mig var det en förlust att inte kunna prata swahili längre. Rwanda var visserligen i det närmsta kliniskt rent, men det var återigen folk överallt. Precis överallt. Tanzania var smutsigt. Malawi var lite bittert. Och så var det det där med att jag inte kunde prata swahili längre, igen.

Alla bjöd på ett motstånd en liten stund efter gränsövergången, men alldeles strax så vände jag mig. Det blev det nya normala som nästa land skulle mätas mot. Precis så var det när vi kom till Zambia också. Bara det att den här gången var det lite mer ”jaha, det ska alltså fortsätta att vara likadant som det har varit jättelänge nu?”. Natur och djur. Vidder. Grönska. Fattiga människor. Rika människor. ”Jag börjar bli lite mätt” var Emils svar när jag återigen sa ”kolla så vackert”. Det kan låta fruktansvärt bortskämt, och självklart är det också det. Bortskämt. 

Vad jag inte visste då var att de första milen i Zambia också skulle komma att representera det sista på så mycket av vår resa. Nu är vi i Livingstone bland alla andra turister som vill uppleva Victoriafallen. Här har de happy hour och karaoke. De har matbutiker i varje stad som säljer ungefär precis samma saker som hemma. Visserligen kostar 250 gram crème fraiche 60 spänn, men den finns på hyllan. Äpplen och päron ligger bredvid mangon och ananasen. Duscharna är rena, varma och har bra tryck. Toaletterna sitter man på och det finns alltid papper. Ingen frågar om jag vill ha varm eller kall öl. Jag får den alltid kall. Pizzan har ost. Vattnet går att dricka. Det är enkelt, lite opersonligt och plötsligt är vi bara en som alla andra. Vi turistar med bil. Som alla andra. Vi bor på campingar. Som alla andra. Sista etappen är kvar, men den stora resan är kanske klar?

Idag tog vi en promenad över gränsbron till Zimbabwe, bara för att få en första glimt av Victoriafallen. Imorgon åker vi dit på riktigt. Till fallen. Till Zimbabwe. Landet som jag längtade till för 20 år sen. Landet som är anledningen till att jag åkte till Tanzania första gången. Landet som har en huvudstad som jag minns med regeln ”Zimbabwe – här-äre!”. Kanske är den stora resan klar, men det är något annat som börjar.

Kärlek

Fanny

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s