Givvememonny!

”Give me money!” ropar barnen efter oss, men det låter lite mer som ett enda ord. Givvememonny! Ibland ropar de A-AA-AAMAZUNGO för full hals alldeles innan eller alldeles efter det där om pengarna. Ibland är det en flaska de vill ha, ibland är det vatten. Ibland är det vad  som helst som vi eventuellt kan tänkas ha i händerna eller bland våra saker. Vi är vita och kanske har vi något som vi kan ge bort. Vad som helst.

Ibland försöker vi ha ett samtal med dem som ropar. Aningen säger vi att det är svårt att få om man kräver, att det är bättre om man frågar. Oavsett hur osant det är på vilken matbutik du än går in i därhemma en tisdag klockan kvart-i-middagstid efter förskola och jobb. Barn som skriker efter något. Kräver. Föräldrar som trötta ger. Men vi säger det ändå, för om inte annat borde det vara så att det är lättare att få om du frågar. 

Eller så har vi ett samtal om skolan. Så fort någon av oss märker att engelskan kommer kunna bära oss så långt har vi det samtalet. Om skolan. Hur viktigt det är att lära sig så mycket som möjligt. Att gå dit. Att prioritera lärandet. Oftast berättar de vilket som är favoritämnet och ibland vad de vill göra när de är stora och vi försöker bekräfta, förstärka, så gott vi kan. Ibland säger de att de inte har råd att gå i skolan. Då är det lite som att någon hugger med en trubbig kniv någonstans i mellangärdet. Vad säger jag efter det? ”Lycka till ändå?” ”Stackars dig, vill du ha en kaka så vi lite kan lätta samvetet samtidigt som ingenting förändras för dig?” 

När jag var sisådär fem år köpte mamma en katt till mig. Troligtvis för att slippa höra mitt tjat om en häst eller hund eller ko. Vilket stort djur som helst faktiskt. Hon betalade 10 kronor för den kolsvarta katten som hade några vita strån under hakan och på magen. Katten fick namnet Filip efter Filip i Ebba och Didrik. Den Filip var på samma gång den jag helst ville vara och mest av alla ville gifta mig med när jag blev stor. Hur Ebba kunde välja den där fruktansvärt elaka och bortom alla rimliga gränser bortskämda ungen framför Filip skulle jag aldrig förstå. Kan fortfarande bli ledsen när jag tänker på det. Min Filip, katten, visade sig vara en flicka när mamma kollade efter lite mer noga. ”Hon får heta Cindy istället!” sa mamma som om det var en självklar sak. 

Cindy var den smartaste katten jag någonsin har känt och vi hade ett speciellt band. Det kanske är något som alla med katt känner, men jag tänker att det inte gör det mindre sant för det. Hon straffade mig med att klösas precis när jag skulle somna på kvällen om jag hade retat henne under dagen. Hon avskydde om jag hade någon pojkvän hemma så till den milda grad att hon en gång bajsade rakt på golvet. Hon försökte göra mig svartsjuk när hon hoppade upp i mina polares knän och stirrade på mig när de klappade henne. Hon kunde kom, sitt och high five. Eller åtminstone när hon själv ville. Hon sov hos mig varje natt, antingen vid mina fötter eller på mitt bröst. Men oftast tätt, huvud mot huvud och med klorna nerborrade i mitt hår. Hon störde mig i varje läxa jag försökte göra och hon la tassen på min mun om hon tyckte att jag pratade för mycket. Jag drömmer fortfarande om henne ibland och kan vakna av att jag tror att hon delar min huvudkudde. 

När jag packade mina saker för att flytta till Uppsala dröjde det två månader innan mina föräldrar en dag ringde för att berätta att Cindy kissade blod. Jag tog det första tåget som gick morgonen efter hem till henne. Hon tog sig försiktigt fram från sitt gömställe under byrån, jamandes,  krockade sitt lilla huvud mot min panna och lät mig hålla henne en stund. Sen gick hon tillbaka till sitt gömställe för att vänta på döden, så där som de säger att djur gör när de har för ont. 

Pappa skjutsade oss till veterinären och i väntrummet ville en kvinna med en glad valp småprata med oss. Kanske för att göra sig själv lite mindre nervös inför sitt första veterinärbesök. Hur kunde hon veta att vi var på vårt sista? Kanske för att det är sånt man gör hos veterinären. Småpratar. Veterinären, som var en politiker jag hade haft att göra med genom ungdomsrådet, ropade in oss. Jag höll Cindy med mina händer medan politikern gav henne sprutan. Efter en stund slutade Cindy att kämpa. Vi la henne i den där korgen som hon hatade eftersom hon bara var i den när hon åkte bil. När vi kom ut till väntrummet tittade kvinnan med valpen bara storögt på oss. Det finns inget att säga till en storgråtande 22-åring med en tyst korg i famnen och en bedrövad pappa strax bakom. Oavsett vad är jag glad att jag åkte upp. Cindy var min, och jag var hennes. Lite ansvar får man ändå ta.

Mamma köpte alltså Cindy för 10 kronor. Det var visserligen mer då, men fortfarande ändå ganska billigt. Visserligen var hon bara en helt vanlig bondkatt som vägrade hoppa i hinderbanan jag och min kompis Anna anordnade för henne. Kvällen efter hinderbanan fick jag ett ordentligt rivsår bara ett par centimeter från ögat, trots att hon knappt alls hade hoppat i den. Mamma köpte henne av grannflickorna som bodde med sin ensamstående mamma. Jag bodde också med en ensamstående mamma, men jag hade en pappa på andra sidan stan som jag till och med firade jul tillsammans med. Alla högtider faktiskt. Dessutom var jag ju bara en. De var två och hade inte en pappa på andra sidan stan som tog med dem ut i skogen på helgerna. Jag hade alltså mer än vad de hade. Jag bjöd hem dem till mig och sa att de fick ta vad som helst som de ville ha från mitt rum. Ja, förutom min panda, min säng och mina My Little Ponys. Jag minns att de gick därifrån med två plastpåsar med leksaker. Jag minns att de tog min spelande hund som jag hade ritat på, trots att jag älskade den så mycket. Jag sörjde den där hunden i många år, men förstod ändå att jag hade gjort rätt. Jag hade gett till någon som hade mindre. Jag hade varit som Filip och inte som han den där hemska bortskämda ungen med massa saker som ingen får leka med. De andra sakerna i påsarna har jag fortfarande ingen som helst aning om vad det var.

”Givvememonny” ropar de. Vi säger att det är enklare att få om man inte kräver. Vi säger att det är viktigt att gå i skolan.

Nog fan känns det som att kniven är trubbig.

/Fanny

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s