”Men varför behöver du så mycket bekräftelse av mig? Du kan väl stå på egna ben!” Jag har varit ensam större delen av mitt liv, och det har gått helt fint. Jag trodde bara att vi skulle ha fyra ben att stå på tillsammans. Nu när vi var två. Kanske är det något som man lär sig när man övar på det där med relationer? (En mening som skulle vara mer förståelig om jag inte hade pajat Emils dator utan istället hade publicerat en tidigare text. Men kanske kommer det att hänga ihop senare, jag hoppas på det.) Att det inte är så. Ändå. Att man fortfarande bara är sin egen, har sig själv, trots att man är två?

”Var inte så transparent kära.” Det är Lisa som säger det när vi pratar i telefonen. Hon upplever att jag har blivit mer så. Mer transparent. Och inte som i att jag delar med mig mer av hur jag känner, utan att jag börjar förlora färg. Min färg. Hon säger något om att hon förut beskrev mig som en person med strudel på näsan. Det var inte strudel hon sa, men det var något som lät ungefär som strudel och jag tror att det var något som man kunde ha på näsan. Eller om näsan var som en strudel? Eller vad det nu var för sak som hon pratade om. Till både mitt och Lisas försvar har hon nu bott i Oslo i lika många år som Emil och jag har trevat oss fram i vår relation. Så rätt så länge. Och vissa uttryck är inte riktigt samma sak på norska som på svenska. Ibland händer det att hon har en sak att säga som låter rimlig på norska, men som inte riktigt har någon bra svensk motsvarighet. Som det där med strudeln. Såhär en dag senare undrar jag om det hon menade var skinn på näsan? Kanske. För det hon beskrev var hur som helst en person med lite pondus. Kanske inte stöddigt mycket pondus. Men en person som var lite mer hel. Lite mer i färg. En person som inte var så…transparent.

Jag vet inte riktigt när det började bli så, att jag så våldsamt suktade efter Emils bekräftelse i nästan exakt allt. Det som ledde fram till den här diskussionen idag var att han inte verkade bry sig särskilt om att jag just hade pratat med Lisa igår. Jag var besviken över att han inte verkade bry sig om det som jag brydde mig så mycket om. Jag sa att jag vill att han ska fråga hur det var. Eller åtminstone säga att han är glad för min skull. Jag var nämligen så otroligt glad över att ha pratat med henne. Men han brydde sig ju egentligen inte, så då menar han att det kanske skulle vara lite falskt att ge sig in i ett sånt samtal med mig efteråt? Han menade att han inte behöver veta alla steg jag tar. Och det vill ju verkligen inte jag heller. Jag vill bara att han ska bry sig. Om mig. Han tycker att han gör det, utan att bry sig om samtalet jag just har haft. Sannolikt kan båda de uppfattningarna existera samtidigt. Det är bara lite svårt att ha varsin av de uppfattningarna i den enhet som en parrelation ändå utgör.

Eller egentligen vet jag. Jag vet nästan exakt när jag började sukta så frenetiskt efter Emils bekräftelse. Jag gjorde det egentligen redan innan jag blev förtjust i honom. Innan jag kanske ens tyckte om honom. Jag var svagare för honom än för någon annan och det var svårt att förklara varför. Det bara var så. Jag ville inte att han skulle se mina svagheter. Mina dåliga sidor. Trots att jag kanske inte ens tyckte om honom då. Då för länge sen. Jag brydde mig mer om bekräftelsen än om honom. Sen lärde jag mig att tycka om honom. Att älska honom. Och inte vet jag, men jag tror att det kan vara ett skevt sätt att bygga upp en relation på.

Men oavsett vilka byggstenar vi har i vår grund så tänker jag ändå, lite mer i färg, att det inte bara är jag med mitt bekräftelsebehov som skapar skevheten. Jag tänker att det faktiskt också är rimligt att man i vilken relation man än har med en annan människa, frågar hur det var eller visar glädje för den andra. Att det helt enkelt bara är socialt smart. Empatiskt. Och lite empati har ingen dött av.

Nu är vi i Lilongwe. Ytterligare en riktigt grön huvudstad i östra Afrika. Strax ska vi äta middag. Förhoppningsvis känns det mesta lite bättre efter den. Lunchen var nämligen bara lite chips och jordnötter. Det är så lätt att hamna i snåriga diskussioner om vi inte har ätit ordentligt innan. Jag kan numer bli på djupet ledsen av hunger. Det började under byggperioden. Jag kunde gråta som om livet var nära slut under tiden makaronerna kokade. Som om ingen mening längre fanns. En tugga in och tårarna mattades av. Två tuggor till och livet lekte och skrattet kom tillbaka. Saker händer i livet och man förändras med dem. Nu är jag en sådan som bryter ihop om jag inte får mat. Se där!

Så nu – indiskt!

Fanny