Jag har pajat Emils dator!

”Varför är datorn helt svart?” Ja, inte vet då jag. Den fungerade alldeles nyss när jag skrev ett nytt inlägg till bloggen. Borde för övrigt publicera lite texter nu, det var ett tag sedan och de kan ha blivit fem stycken kanske. Alla gånger fler än tre. Fyra kan nog stämma. Fyra texter som ligger och väntar på publicering. Internetet är kanske starkt nog här vid slottet i Malawi… ”den är helt svart, skärmen är svart. Och det är en spricka här!”

Jag har haft sönder Emils dator. Sönder. När jag var 12 år sa min syrras exman Johan till mig att det inte fanns någon förstör-hela-datorn-knapp. Han tyckte att jag var alldeles för försiktig när han försökte lära mig använda en dator. Jag har burit det med mig sedan dess, försökt att förkroppsliga den självsäkerheten som finns hos någon som vet att hen inte kommer förstöra datorn bara genom att använda den. Men igår hände det. Ändå. På något oförklarligt sätt sprack skärmen på Emils dator när jag stängde den. Utan att jag kunde känna det. Jag blev otroligt ledsen. Dels för att jag har förstört en dyr och fin dator. Dels för att han har massa viktiga saker på den, som jag verkligen vill att han ska få ha kvar. Dels för mina bloggtexter som kanske aldrig får se dagens ljus. Inte för att det var något storslaget, den sista var kanske till och med för bitter för att alls få läsas av någon annan än möjligtvis Jessica som uppmuntrat mörker, utan mest för att jag bara hade skrivit dem. Men framför allt var jag kanske ledsen eftersom Emils dator är den vi använder för att titta på West Wing. Vi var mitt inne i den sista säsongen och det sista jag skrev handlade om just precis det. Om hur fint allt blir när vi tittar på serien, hur lugnt det känns och hur jag känner att jag är där jag vill vara. I vårt lilla egna rum. Jag hör själv att det låter banalt. Men det är kanske exakt så banalt vårt gemensamma liv är? Mitt på en livsresa genom östra Afrika.

Vi campar på en gräsmatta utanför ett slott bredvid vid Malawisjön i Malawi, ett av de fattigaste länderna på vår resa. Ett av de fattigaste länderna i världen. Slottet är på fler än ett sätt surrealistiskt. Antalet kryp är det också. Surrealistiskt. De är exakt överallt och framför allt är det de små flugorna som ser ut som minimyggor korsade med bananflugor som tar över hela föreställningen. Tidigare idag fick vi vara noga med att hålla munnen stängd, annars blev den snabbt full av flugor. Det har hänt att jag har behövt hålla för näsan och blundat samtidigt som jag har munnen stängd bara för att känna att jag har någon värdighet kvar. Det är dessvärre svårt att ha något liv kvar med den taktiken, så jag fick sluta och istället börja frusta genom näsan för att hålla luftvägen fri.

Efter yoghurtfrukost men före nudellunch hände något som mer än något annat gjorde den här dagen värd att kliva upp till. Jag chattade med min bästa kompis Lisa och hon frågade om vi kunde ringas istället. Jag testade. Internet höll. Vi pratade i två timmar. Vi konstaterade att det var ett halvår sen vi pratade sist, och det är länge. Sedan slog det mig att jag inte har pratat med någon sen julafton när jag pratade med mamma och pappa. För att vara någon som långa perioder av mitt liv har haft en telefonlur som förlängning av mig själv är det väldigt långt till att plötsligt ha skärmat av mig till att bara höra rösterna på de som är alldeles framför mig. Och det trots att flera har sagt att de gärna pratar om jag bara ringer när jag har internet. Jag vet inte varför, men kanske har jag trott eller tänkt att jag klarar att resa själv. Nu är jag ju inte själv, men jag är i princip bara med en och samma person och han är ju på samma resa som jag. Hur olika vi än är så det kanske inte nog för att få fler perspektiv? Eller för att få tillräckligt många samtal från hjärtat? Han och jag har ju bara varsitt hjärta, till att börja med, och bara det borde ju göra att samtalen från hjärtat kanske blir färre än om jag också ringer mina vänner?

Om inget oförutsett inträffar åker vi vidare imorgon. Sannolikt kommer vi fortfarande hålla oss vid samma sjö i några dagar till. Som tur är låg hela West Wing också på den externa hårddisken och Emils gamla dator som jag har ärvt och som jag skriver på nu har ett batteri som klarar av lite mer än ett helt avsnitt. Det känns fortfarande dåligt att jag hade sönder Emils dator, men det känns lite mindre tungt. Mindre tråkigt. Oavsett vad är jag glad över att jag har pratat med Lisa idag. Precis som vanligt.

Kärlek

Fanny

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s