Umeå?

Dagar som den här, då tänker jag att Umeå kanske är en bra stad att börja helt om i. Det började kanske redan litegrann igår. Han hade tankar om matlagningen. Matlagningen som jag gjorde. Och av någon anledning som sannolikt mer eller mindre hör ihop med vad som skulle hända senare, så lyssnade jag på honom. Men bannade mig själv. Jag har lagat otaliga grytor med ris i vårt camperkök, jag vet att det går snabbare att koka upp riset än att hacka grönsakerna till grytan. Jag vet att det är bättre att vänta med riset. Men han tyckte inte det. Jag orkade inte argumentera emot, jag hittade inte orden, jag antog att han hade rätt fastän det är jag som har lagat 98 % av all mat det senaste året.

Det blev lite stressigt med lök och ris som brändes lite om vartannat. Men det spelar ju såklart inte någon roll. Egentligen. För mig spelade det en liten roll i alla fall. Eller, inte riset och löken, utan att jag lyssnade på honom, igen, istället för på mig själv. Igen. Han lät kort i tonen. Jag blev irriterad. Han sa att jag var grinig. Det var jag alldeles säkert också. Mitt mellan mer eller mindre hårda toner genom tälttyget försökte jag lyssna på en söndagsintervju. Emil hade valt med vilken, men till slut blev Sebastian Staksets otroligt glada och nyfrälsta stämma bara lite för mycket. Hur kan någon vara så glad när löken bränns vid?

Middagen blev helt okej och energinivån gjorde det enklare att andas och vara tillsammans igen. Vi somnade efter två avsnitt från sista säsongen av West Wing men vaknade abrupt av ett stort åskoväder alldeles ovanför våra solpaneler. Vi hörde hur vår markis blåste upp ur marken och Emil lämnade sängen. Jag frågade om han ville ha hjälp. Det ville han inte så jag stannade i sängen som han hade lämnat. Bättre att en blir blöt än att två blir det, tänkte jag helt naivt. Eller såhär. Jag frågade om han ville ha hjälp med markisen. Han svarade att han inte ville ha hjälp med markisen. Det är tydligen inte alls samma sak som att han tyckte att det var rätt och riktigt att jag stannade kvar i sängen medan han for runt och tätade mer eller mindre hela högra sidan av tälttyget. Hade jag förstått att det inte var samma sak hade jag förhoppningsvis gått upp. Men nu gjorde jag inte det. Jag brydde mig inte om att handdukarna blev blöta där ute, och på sidan som jag såg verkade regnet hålla sig utanför. Jag kanske till och med somnade om mellan de täta åskmullren. Eller dånen.

I morse gick han upp och påbörjade reparationen av markisen som blåste upp. Jag råkade fråga vad han gjorde, i hopp om att han var redo för frukost strax. Det var tydligen fel fråga. Det var tydligen en fråga som tydligt visade att han, återigen, tar allt ansvar. Det var tydligen en fråga, återigen, som visade att jag inte tar något ansvar alls. I princip.

Det finns helt klart en sanning i att han tog allt ansvar i natt. Han såg till att det regnade in så lite som möjligt, vilket i princip var inte alls såvitt jag kunde se. Han såg att det regnade in mer, nästan ganska mycket. Jag antar att det kanske hänger ihop med hur mycket ansvar man tar, hur mycket det regnar in. Det är såklart inte heller helt schyst att jag generellt bryr mig mycket mindre om jag blir lite blöt. Eller om min handduk blir det. Jag tror till och med att jag bryr mig ganska lite om en eventuell vattenskada i de träskivor som jag har lagt ner nästan hela mitt väsen i att skapa. För om man bryr sig så lite så är det enklare att stanna i sängen. Han bryr sig desto mer. Kanske för att det är han som tar ansvar, men också för att han helt enkelt bryr sig mer om saker han kan påverka.

Till slut åt vi i alla fall den där frukosten som jag hade sätt framemot sedan vi köpte yoghurten. Den såg hipstrig ut på alla de rätta sätten! Men, den hade sannolikt smakat bättre utan de salta tårarna. Resen av den här dagen har vi levt lite parallellt. Och det får kanske vara helt okej med tanke på att vi har tillbringat varenda dag, från morgon till nästa morgon i elva månader. Några enstaka kvällar borträknade från nödvändigt kompishäng under byggperioden och de där timmarna på julafton när han åkte runt och ordnade med nya registreringsplåtar till Lux medan jag lagade pastagröt till MacKays.

Sannolikt kommer det kännas bättre redan när vi äter våra middagsrester. Det kommer kännas varmt under West Wing. Och när han säger ”godnatt skatt” kommer allt vara glömt. Allt. Till och med Umeå.

/Fanny

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s