In i Malawi!

”Undrar hur Malawi kommer vara annorlunda? Undrar om vi skulle förstå att vi var i Malawi och inte i Tanzania om någon släppte ner oss här?” Vi kör våra första kilometer i vårt nästa land på vår resa. Vi har lämnat Tanzania som charmade oss mer än vad jag hade vågat hoppas på och har kommit in i landet som alla vi har träffat har älskat kanske mest av alla länder.

Att lämna Tanzania var enkelt som gränsövergång. Känslomässigt var det något annat. Jag har aldrig varit så här långt söderut på den här kontinenten förut, från och med nu kommer allt vara nytt för oss båda. Vår charmerande charader om att Emil inte kan swahili alls trots att han just har hälsat på polisen på swahili, men att jag, frun, kan litelitegrann swahili kommer vi inte kunna spela fler gånger. Det är märkligt med vissa sådana charader, för någonstans efter den tionde men före den tjugoförsta gången börjar det kännas fel. Uttjatat, lite tröttsamt och så innerligt vansinnigt gjort. Men så gör vi det även den tjugoandra gången och något händer. Oklart vad. Men vi börjar bemästra charaden. Vi gör den tillsammans som ett skådespel och världen är vår publik. Eller åtminstone polisen som viftade ner oss och hens eventuella kollegor som eventuellt också vill vara med. Vi lägger till nya meningar, Emil får öva på att räkna och visar stapplande att han nästan klarar hela vägen till fem nu. Jag berättar om var vi har varit och vart vi ska. Poliser ger oss tummen upp, de låter oss slippa betala böter trots att Emil körde 59 på en 50-väg, någon kräver att jag skulle lära honom att bygga Scania-lastbilar (don´t give me one, tech me how to make one!) och jag skrattar och förklarar att jag med nöd och näppe klarade av att bygga vår bil. De önskar oss en fortsatt trevlig resa. Plötsligt har vi vårt sista uppträdande men vi vet inte att det är det.

På Malawisidan av gränsövergången var människor i regel lite grinigare. De var lite tröttare. Lite lessare. Färre mötta blickar sprack upp till leenden. Jag hade börjat vänja mig vid just det. Att möta någons blick och unisont och samtidigt le tillsammans med den andra människan. Det är något som händer i en då. När vi vågar möta någons blick, faktiskt titta på varandra, och låta oss bli glada tillsammans. Om det så än är för bara två sekunder. Så har det varit i de flesta länder sedan vi lämnade Europa och jag har börjat få svårt att se mig leva ett liv utan det. Jag har också svårt att skriva om det, för det är så lätt att det blir ”de har ingenting, men titta så glada de är i alla fall!” Och det är verkligen inte så. Det är inte alls det som det handlar om. Det handlar om att det är något sjukt med att bygga upp ett samhälle som går ut på att inte våga möta andra människors blickar och vara glada tillsammans. Det tar ju inte ens mer än två sekunder. Det är inte den som vågar möta blicken som är glad ändå. Det är vi som inte tittar som inte vågar leva.

Än så länge kan vi oerhört lite om Malawi. Men just här där jag sitter nu, på en rejäl trästol under ett litet regnskydd uppe på ett litet berg med en utsikt som får en att tappa andan känns det varmt trots att det äntligen är ganska svalt. Vägen upp hit till Lukwe Eco Garden är minst sagt kurvig, stenig och på sina håll brant. En inte helt enkel väg att köra på och vi var båda trötta när vi klev ur bilen. Trots att vi hade fått försmak av utsikten under bilresan slog den mig ändå. Naturens skönhet. Jag blev mållös och tårarna började tränga sig på. Tänk att en plats kan göra sånt med en? Röra runt inuti. Kräva sin plats och nästan utplåna en, fast på ett bra sätt. Och då hade jag inte hört vattenfallet dundra likt forsen i älskade Salteå än. Jag hörde det lite senare och har sovit en av mina bästa nätter på den här resan.

Just nu sitter jag här och temperaturen är som den kan vara en molnig julidag i Ångermanland, efter ett regn, där värmen inte riktigt orkar ta fart igen. Luften känns frisk, naturen börjar vakna till liv efter nattens droppar och du slits mellan två val. Antingen kan du gå ner i ett extremt långsamt lunk och mer inspektera hur allt det där andra vaknar. Kanske till och med blunda lite till. Eller så kan du få energi av svalkan och styrkan efter det renande regnet och vara extremt produktiv.

Vi har redan tagit en ordentligt lång sovmorgon, en sovmorgon som dessutom blev ännu längre tack vare tidsskillnaden, så val nummer två känns långt borta. Men sannolikt kommer vi promenera till vattenfallet. Och det är inte en liten sak. Det är ett vattenfall.

Kärlek

Fanny

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s