Cirkel i relation

Jag vaknar med ett ryck. Det sista som hände var att Niklas åkte förbi på rullskridskor, i hästsvans och han var brunare än Björn Ranelid är orange. Niklas och jag är ungefär lika vita, vissa vårar har han vunnit, andra jag. Det är när man tänker efter helt orimligt att någon av oss syns alls mot en vit vägg. Det syns inte när jag använder ansiktsmasksfiltret på snapchat. Det syns inte. Emily skrattade gott, och som tur är har hon ett mycket härligt skratt. Hur som helst. Någonstans där förstod jag att det nog var en dröm trots allt. Det var inte så att en stor grupp av mina kompisar umgicks på samma ställe och diskuterade det där med att vara två i en relation. I drömmen var det något vi tydligen gjorde återkommande, som en studiecirkel. Och ju längre tid jag är vaken, desto rimligare tycker jag att det är. Det där med studiecirkel i att vara tillsammans med någon.

Det som fick mig att lämna sängen en hel halvtimme innan klockan ringde var inte drömmen och idén om studiecirkeln. Det som fick mig att lämna sängen var insikten att jag inte har övat knappt alls! Många av mina kompisar, nästan de flesta, har övat på att vara i många långa kärleksrelationer. Många hade tränat i flera år redan innan vi gick ut nian. Och det var ungefär precis då som jag blev tillsammans med min första kille. Han hette Kalle, var nåt år äldre, var snäll, hade hängiga byxor som jag och spelade bas i ett band. Och, det kanske bästa av allt, han var bästa kompis med Magnus som min bästa kompis Carro hade blivit tillsammans med veckan innan! Magnus som hade en av Mittsveriges bästa röster. En vecka senare gjorde Carro slut med Magnus, hur fin sångrösten än var. Två veckor efter att de hade gjort slut knackade Kalle på hemma hos mig och sa att han ville göra slut. Jag hörde nämligen aldrig av mig, och det gjorde inte honom så mycket så det var nog lika bra om vi inte var tillsammans längre. ”Gud så skönt!” svarade jag och gick tillbaka in till mina polare som jag hängde med under den där lata sommarlovsdagen. De tre veckorna som vi var tillsammans så våndades jag gruvligt ungefär varannan dag och det jag våndades över var det där att behöva definieras utifrån en annan människa. Jag hade ju fullt sjå att få definiera mig själv utifrån mig! Jag lärde mig i alla fall att det var bra att höra av sig till den jag var ihop med.

Ett par somrar senare fick jag ihop det med Sundsvalls sannolikt snyggaste kille. Han hette också Magnus. Dessvärre hade vi inte så mycket att prata om, trots att han både lirade i band, hade hängiga byxor och en mössa som såg ut nästan likadan som min. Så även om jag hörde av mig så spelade det inte så stor roll. Tror aldrig ens att vi gjorde slut, det mest bara rann ut i den där ökända sanden. Kanske tog det lite slut lite snabbare eftersom jag inte riktigt ville vara två med honom på Hultsfredsfestivalen och slingrade mig mer än vad som är rimligt. Det där med att definieras med någon annan, hur snygg han än var, kändes fortfarande övermäktigt. Samma sak med en annan kille nåt år senare men på Roskildefestivalen. Den relationen tog också slut snabbare än den hade börjat, men blodigare än den med Magnus och det var nog så att det var Carro som fick avsluta det åt mig. Hon har fortfarande en innestående efter den kvällen. Förhoppningsvis har han vågat lita på andra tjejer igen efter mig.

En annan sommar, eller det var samma sommar som Roskildefestivalen, träffade jag en kille som heter Henke. Så här i efterhand var det ändå en väldigt fruktsam relation eftersom den gav mig min vänskap med hans bästa kompis Henrik. Henrik som har en annan av Mittsveriges bästa röster. Och när jag tänker efter så är rösten bland de bästa på ett betydligt större geografiskt område än Mittsverige. Eller jag behöver inte tänka efter. Det är en av de bästa. Punkt.

Jag hade inte lika svårt att definieras med Henke. Men han ville fortfarande definieras med sitt ex, så under vår sommar tillsammans handlade det mesta ändå lite om henne. Till hösten började jag Färnebo och en natt vaknade jag, också då med ett ryck, och jag visste att han ville göra slut. Jag skrev ett sms som han svarade ganska så på direkt och lite som om allt var som vanligt. En vecka senare var jag hemma hos honom och då gjorde han slut. Jag var ganska ledsen, men sörjde kanske mer att någon inte ville vara med mig längre än självaste honom? Min storebror var i alla fall väldigt nöjd. Han tyckte att det var bra att jag visste hur det kändes att bli dumpad. Han fattade det där med att man behöver öva på relationer. Eftersom han var en av de ballaste jag visste kändes det ändå som en liten tröst att han antagligen hade rätt.

Den sista långlediga helgen som vi hade från Färnebo innan vi skulle åka till Tanzania tillbringade jag i Härnta och mycket tillsammans med mina polare. Precis sådär som vilken 20-åring som helst. Vi hade efterfest hemma hos Carro och typ alla var där. Alla inklusive Henke och hans ex som hade blivit hans flickvän igen. Något jag absolut inte var beredd på, allt kärleksboostande i min lilla Färnebobubbla till trots. Dagen efter kom Sofia hem till mig med en drickyoghurt och en frukt. Jag tror inte att hon ringde först. Hon bara kom, gav mig det hon hade med sig, satte sig mitt emot mig i min fåtölj och lyssnade. Precis sådär som bästa vänner gör när man är som vilken 20-åring som helst. Dagen efter den dagen tog jag mod till mig, träffade Henke och sa att det där med att ta med exet som nu var flickvännen till min bästa polares efterfest dagarna innan jag ska ut på min längsta resa kanske inte var helschyst. Han sa förlåt. Efter det kände jag mig starkare än kanske någonsin tidigare. Och jag förlät honom inte bara. Han kanske inte vet det, men jag är otroligt tacksam över att jag fick öva på att säga ifrån.

Det skulle dröja tills jag var 22 innan jag vågade mig på en längre relation. Den var med Fredde. Även med honom var det helt fruktansvärt jobbigt att definieras med i början. Han var en hockeykille som dessutom hade både tighta jeans och snipiga skor. Liberal var han också. Men vi kunde prata i timmar och på den första dejten grät han till och med. Min gamla lärare i livskunskap sa att flickor som ville vara tillsammans med pojkar skulle vara noga med att kontrollera om pojkarna kunde gråta. Och att de hade en god relation med sin mamma. Annars var de kanske hustrumisshandlare. Han sa kanske inte det sista, men vi förstod att det var vad han menade.

Det skulle kräva en vetskap om att Fredde skulle åka till Australien för att jag skulle våga släppa taget lite och låta mig bli kär. Veta att det fanns en dörr ut ur relationen för att våga gå in i den. Det dumma med det var ju bara att jag blev jättekär. Och han åkte till Australien ändå. Men jag lärde mig mer om kärlek på de tio månaderna än vad jag dittills hade gjort under hela mitt liv. Jag lärde mig att det ändå var värt alltihopa. Det var värt att våga älska någon annan. Det var värt att våga låta sig älskas. Och det var inte så farligt det där med definitionen ändå, för det spelade mindre roll. Men det skulle dröja länge innan jag vågade igen. Och den gången skulle det också vara lite knöligt och trevande först. Men den här gången skulle han inte dra till ett annat land långt borta. Eller det skulle han, men då fick jag följa med i bilen vi byggde tillsammans.

Min längsta relation innan Emil var alltså den med Fredde. Den relationen som vi visste på förhand skulle ta slut, till och med vilket datum. Vi var tillsammans i 10 månader och vi bodde aldrig ihop. Jag har aldrig övat på att vara tillsammans med någon annan människa länge. Och det är något som händer med en när relationen pågår och liven flyter samman. Det handlar inte nödvändigtvis om det där med definitionen av att vara två, det handlar mer om definitionen av sig själv. Jag har inte övat på att lära mig att fortsätta göra det jag vill göra, trots att jag har någon som vill vara med mig. Han har övat mycket mer på det. Han är också bättre på det. Jag är fortfarande lite orolig över att han ska känna sig lämnad om jag istället för att umgås med honom en fredagskväll åker hem till Ida. Det spelar ingen roll hur många gånger han säger att han uppskattar sina egna kvällar. Jag blir ändå lite orolig, men jag åker ändå hem till Ida. För när jag väl är där är jag lugn. Däremot kanske jag inte tar mig an en ny hobby som jag vet kommer svälja en kväll varje vecka, när vi redan jobbar så mycket och ändå tillbringar den största tiden i livet med att inte vara med varandra. Och just där tror jag att jag behöver öva mer. Öva lite mer på att ändå göra saker som han inte vill göra. Inte för att han ändå vill att jag ska göra dem. Inte för att han ändå trivs bra med att vara ensam. Utan helt enkelt bara för att jag vill göra sakerna. Och jag har ju ändå lärt mig att det räcker alldeles gott nog som anledning.

Med det sagt har Emil också vaknat. Och det skulle sitta väldigt gott med en kopp kaffe innan vi bestämmer om vi blir kvar här eller om vi ska åka vidare mot Iringa. Än har det stora regnet inte kommit.

Kärlek!
Fanny

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s