Uppe bland molnen

”Det ser ut som om du har ett moln av tankar. Har du roligt? Verkligen?” Killen som ropade på vår uppmärksamhet någon timme tidigare undrar jag har mycket att tänka på. Och om jag har roligt. Just där och då tror jag att jag mest lyssnar, är hungrig och kanske lite trött, men samtidigt kan jag inte helt vifta bort den där känslan av att han av alla människor helt enkelt bara ser mig? Eller så är han bara full.

Igår hade vi planerat att köra till ett ställe med pool i Morogoro. Men av någon anledning som sannolikt var ytterligare någon än att det var lördag, vägarbeten och regn stod trafiken i det närmsta helt stilla. Så istället för att köra 20 mil körde vi tre. Så kan det vara ibland, det är inte så mycket mer med det. Jag hittade ett trevligt ställe som låg lite lagom läskigt långt ifrån på den leriga vägen. Ett par veckor i havet senare och jag kan säga att det var jag som hittade stället, och ett par veckor i havet senare och det kändes inte ens som en bedrift. Varken att hitta stället eller att säga att det var jag som gjorde det och inte vi. Hur som helst. Vi hann precis få känna varför alla säger att vi inte ska köra på lervägar vid nederbörd innan vi var framme. När middagshungern slog till gick vi till restaurangen och där var han, killen som skulle bli vårt middagssällskap.

Ett av alla hans namn var William. Han fick ungefär ett nytt namn för varje person som pratade med honom, men han verkade vara en och samma person ändå. Han ropade till sig oss och började med att fråga varifrån vi kom. Vart vi skulle. Han berättade ett och annat om Tanzania, om honom, om hur det var att vara 29, singel och utmattad. Han pratade mer än vad Emil och jag pratade tillsammans upphöjt i två. Men mellan berättelserna och ölflaskorna ställde han frågor, vissa mer skarpa än andra. ”Det ser ut som om du har ett moln av tankar. Har du roligt? Verkligen?”. Visst, han drack kanske två öl på en av mina. Visst, han var så otroligt uppe i sina egna berättelser att omvärlden ibland suddades ut. Visst, mitt neutrala ansikte ser nog ut så. Som om jag har en massa tankar någon annanstans. Men det var ändå nånting med hans fråga som fastnade. För ibland är det ju exakt så. Att jag har en hel del tankar och de är lite som ett moln. Och ibland är det som att jag är lite mer i molnet än på marken. Kunde han se det?

Just där och då igår tyckte jag ändå att jag var lite mer på marken. Jag satt runt bordet med han den där som jag kallar för William, och Emil. Vi pratade om jobb, köra bil, Tanzania, mat, kärlek och att det viktigaste ändå kanske var att ha ett ”peace of mind”. Att ingenting annat var värt att riskera det för. Därför hade han inte jobbat på en månad nu. För på hans jobb fick han inte vara en människa, där var han bara någon som cheferna ägde och kunde bestämma över. Och nu fick det räcka för honom. Han orkade inte mer. Jag vet inte, men kanske är det på samma gång ett välfärdstecken att utmattning sprider sig över hela världen. Kanske spelar det mindre roll alldeles oavsett när temperaturen stiger och välfärden rasar. Men fram till dess spelar det roll. Fram till dess blir jag ändå imponerad över William som tar kommando över sitt eget liv på sitt eget sätt.

Han bad oss ställa en till fråga till honom. Vi började få slut på frågor, maten var uppäten och vår andra öl uppdrucken. Då ställde han en till istället, han frågade om vi hade någon hobby. Den där frågan som var så otroligt lätt att svara på när jag var 12. Hästar och läsa böcker! Det var nog ganska enkelt när jag var 23 också. Polare och bärs. Men nu? Vad har jag för hobby, egentligen? Jag kan säga träna hur många gånger som helst, men det kommer inte vara sant. Träna gör jag i bästa fall ett par gånger i veckan och jag gör det för hälsans skull. Läsa böcker gör jag i 34 sekunder på kvällen innan jag somnar. Polarna träffar jag alldeles för sällan och öl klarar jag inte av att dricka fler än två av. På sin höjd tre, som jag gjorde igår, vilket fick Emil att utbrista ”men du ser ju helt förstörd ut!” idag. Lyssna på pod när jag pendlar kommer jag inte kalla för hobby, det är bara för deppigt. Igår tror jag att jag svarade umgås med kompisar och Emil. Det är väl åtminstone sant. Hans hobby var att simma.

Sen sa Emil att ”my wife writes a lot”. För enkelhetens skull är vi äkta makar på den här kontinenten. För att slippa frågorna eller slippa riskera att behöva bo i varsitt rum när vi tar in på ställen. Emil sa hur som helst att jag skriver en del. En hel del. En hel del är en överdrift, men det är mycket mer än vad till exempel han själv skriver. William tittade upp, rakt på mig, och sa ”ah, så du skriver för att få ner tankarna från molnet?!”

Jaha. Så där satt jag, mitt emot någon som nu hade blivit vår nya kompis men som jag såklart inte känner alls och blev helt och hållet på spiken sedd på något sätt. Inte vet jag. Kanske hade han bara tur. Kanske var han bara full. Kanske är det bara så otroligt tydligt just nu. Alldeles oavsett fick det mig att tappa haken och skratta till litegrann.

Nu har vi tagit oss till stället med pool i Morogoro. Regnet har kanske också tagit sig hit. Inte precis just nu, men åskan har gått väldigt friskt så sannolikheten att vi får testa hur bra den senaste tätningen blev är ganska stor. Sen får regnet avgöra hur länge vi blir här innan vi kör mot Iringa.

Kärlek!
Fanny

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s