Lata baddagar

”Nä, nu är jag klar”, säger han. Det enda jag ser av honom är huvudet, för resten är under vattnet. Vattnet är indiska oceanen och det är det han är klar med. Jag känner mig också klar, så vi går upp.

De senaste dagarna är nog egentligen veckor. Men tiden flyter ihop samtidigt som jag har flutit runt i havet. Eller i mitt eget svett. Vi har bott på fyra olika ställen för att bada i samma hav. Haft fyra olika stränder under fötterna. Men solen och värmen har varit densamma. Just nu är vi på Mahaba Beach Resort och Beatrice som bor här och driver stället tillsammans med sin man sa att havet är den enda massage hon behöver. Hon startar varje dag med ett dopp och en morgon var jag uppe lika tidigt så vi möttes där. Hon liksom sitter på knä i vattnet och låter vågorna rulla in över ryggen. Det är onekligen en fridsam massage.

Jag har fått samma massage nu i flera dagar och har för det allra mesta känt mig helt och hållet alldeles lugn. Så pass lugn att vi många dagar inte ens har brytt oss om min läxa om att jag ska berätta för Emil om mina tre utmaningar jag har klarat av under dagen. Oftast för att det helt enkelt inte har funnits några utmaningar att klara av. Att plaska runt i en pool, läsa lite i en bok, somna lite för att jag har läst lite i en bok, vakna, koka vatten, göra snabbnudlar och kaffe, inse att jag lyckades misslyckas med både snabbnudlarna och kaffet men det är struntsamma för det ger energi ändå, bada i havet, duscha, äta middag, kolla på West Wing och äta nåt snacks, sova igen. Förutom att lyckas sova i värmen är det inga utmaningar. Livet är väldigt enkelt och vi har det väldigt fint. Vi har det också fint för att vi är fina med varandra. Havets massage gör sånt med en.

Vid två tillfällen har vi dock lämnat idyllen. Ena gången när vi skulle ta oss till Zanzibar. Vi skulle lämna en idyll för en annan, men däremellan lyckades allt det fina brista en stund. Kanske för att jag kände kraven som kommer på en människa om hon ska flytta sig från en punkt till en annan. Kanske för att det var han som ordnade det mesta med packning och taxi. Kanske berodde det på något helt annat. Oavsett vad så rättade allt till sig dagen därpå, när vi vaggades av havet igen.

Den andra gången var idag. Vi skulle till grannbyn för att träffa lillsyrran till min bysyrra jag hade när jag var i Tanzania för 15 år sedan. Jag hade inte kollat upp eller ordnat med hur vi skulle ta oss dit. Emil förväntade sig det av mig. Jag fick något som jag tror är panik. Något som såhär i efterhand såklart var helt onödigt. Inte bara för att allt löste sig väldigt enkelt. Vi tog varsin bodaboda, de som hade hjälm, och var där bara fem minuter för sent. Det var också helt onödigt för att Niahs lunchpaus var jättelång, men vårt samtal tog inte riktigt den fart som en lång lunchpaus kräver. Vi tog oss mödosamt igenom varsin läsk och jag undrade om hon och jag skulle ha gjort som Emil och druckit öl istället. Kanske hade det hjälpt mot språkliga barriärer? Hon såg frisk och stark ut i alla fall och det var fint att se. Och jag tror inte att hennes rektor ställde till med något mot henne efter att jag som 20-åring hade en lång diskussion om att även flickorna borde få vara ute på kvällen och spela fotboll. Jag hoppades, sannolikt naivt, att han skulle lyssna på mig och låta Niah lira boll. För hon gillade det då.

När vi kom tillbaka var havet i flod igen. Vi badade. Nu är allt återställt. Imorgon ska vi lämna kusten och åka mot Iringa. Förhoppningsvis tar jag med mig både fina minnen och ett fortsatt inre lugn.

Kärlek!
Fanny

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s