Ibland känner jag mig lite som det där ensambarnet jag var när jag växte upp. Emil sitter uppe i restaurangen och gör lite admingrejer. Jag har redan diskat efter frukosten och har tagit mig till poolområdet. Eftersom det är fullmånetider är tidvattnet brutalt och just nu är det ebb. Så pass mycket ebb att det är alldeles för långt att gå mellan stranden och havet. Eller åtminstone för långt att gå tillbaka till stranden efter att jag har badat. Så, jag är vid poolområdet istället och roar mig själv. De andra gästerna har lämnat Peponi Beach sånär som på ett par i vår ålder som håller sig lite för sig själva. Kanske håller de sig lite för sig själva eftersom jag samtliga gånger jag har sett henne har sett henne lite för sent. Det har varit inne på toaletten och jag har utgått från att jag är helt ensam där inne och ja, ibland har trosorna suttit lite på svaj för jag har inte velat dra upp dem helt innan jag har tvättat händerna i handfatet som är utanför. Eller så har jag inte helt låst dörren till toalettbåset eftersom jag ibland har haft lite bråttom och inte riktigt hunnit det, och om man inte låser dörren så åker den upp. Och plötsligt så är hon där inne. Hon har liksom smugit sig på. Men det är inte då våra blickar möts, det gör de sen, utanför, vid diskstället. Jag låtsas som om allting är normalt. Hon med. Men sen kommer de inte fram till oss. Och jag går inte till dem.

Jag är alltså ensam när jag hoppar ner i vattnet. Plaskar på i poolen. Flyter på rygg. Blundar. Och det känns lite som alla andra gånger jag har badat i alla andra pooler ensam. För det är sånt man gör om man växer upp som ensambarn med lite äldre föräldrar. Eller åtminstone med föräldrar som inte har som hobby att plaska runt i en pool. Kanske inte ens vara vid poolområdet alls faktiskt. Men jag minns det inte som något dåligt. Det var bara så det var.  Och som barn uppskattade jag att få vara just ensam. Det hände till och med att jag hittade på otroligt dåliga ursäkter när jag inte ville umgås med en kompis efter skolan, utan istället ville gå raka vägen hem och fortsätta läsa mina tvillingarna-böcker. Vi var bara 11 år, men Angelica förstod direkt att det där med att jag behövde mata fiskarna var en så kallad vit lögn. Vi skrattade åt det åren som kom. Men just då när hon synade mig var det fruktansvärt svettigt.

Jag vet inte riktigt när jag slutade att aktivt välja att vara ensam. Jag gjorde det fortfarande i gymnasiet, men kanske mer sällan. Jag har en romantiserad minnesbild av en lördag på Fiskekroken där jag, mamma och pappa bodde tillsammans. Mamma och pappa var på nedervåningen, kollade säkert på tv. Jag var i mammas rum på övervåningen. Det här var den tiden när mina föräldrar bodde tillsammans igen, men det var tiden innan de var tillsammans igen. Så, pappa hade sitt rum på nedervåningen och mamma sitt på övervåningen. På övervåningen fanns också mitt sovrum och ett allrum med både skrivbord och tv. Mamma hade också en tv i sitt rum. Och så hade vi en tv i det riktiga vardagsrummet på nedervåningen. Ibland kan det bli så när två hem blir ett, att tv-apparaterna blir tre. Jag var i mammas rum där den minsta tv-apparaten fanns och jag tittade på en filmatisering av någon av Jonas Gardells böcker. Eller om det var en serie. Eller om jag läste boken och tittade på något annat? Hur som helst hade jag en godispåse. Jag hade ingen aning om vad någon av mina kompisar gjorde den kvällen. Det var lördag och det var helt okej. Jag trivdes så otroligt bra i mitt eget sällskap så det räckte alldeles gott nog. Mer än nog.

Om någon skulle fråga min mamma om samma tid i mitt liv skulle hon sannolikt säga att jag inte gjorde annat än rände mellan polare och föreningsmöten. Och om jag äntligen var hemma så ockuperade jag telefonen. Hur hon hann prata med Ginger och Marie en timme vardera varje kväll samtidigt som vi höll på med middagsbestyren, trots att jag alltid ockuperade telefonen, kan hon  inte riktigt svara på. Vi hade i och för sig två telefonnummer. Vi hade också pappas telefon och där var det oftast fritt fram. Inte på lördagar förstås, för då skulle Sören ringa om tipset. Men de andra kvällarna var det oftast ledigt. Fast, då behövde man sitta på hans rum förstås. Då gick det inte att samtidigt laga mat och röka cigg som mamma gjorde med telefonen i köket. Eller sitta på sitt eget rum, lyssna på musik och veta att ingen kunde höra vad man pratade om, som jag gjorde.

Den där lördagen i alla fall. Jag minns den med värme och ofta längtar jag tillbaka. Fast det är först nu jag börjar förstå varför.

Antagligen började jag sluta att aktivt välja att vara ensam någon gång under studietiden. Kanske redan när jag bodde med Sara och Ida. Antagligen redan då. Det är nästan för lyxigt att bo tillsamman med två av sina bästa vänner. Som ett pyjamasparty som 15-åring, fast bättre och mycket längre. Det var hur som helst antagligen redan då, för sen, när jag bodde ensam i min egen lilla etta tyckte jag inte om att vara ensam nästan alls. Särskilt inte på helgkvällarna. Har knappt några romantiserade minnesbilder av några ensamtider där alls. Och när Emil ett gäng år senare, men innan vi hade flyttat ihop, åkte till Thailand en hel månad valde jag att vara ensam hemma hos honom istället. Det var lite mindre deppigt ensamt där. Innan han kom hem tog jag med alla sängkläder och tvättade rent dem hemma i min lilla etta, så han inte riktigt skulle förstå att jag nästan bara hade sovit hos honom.

När jag flyter runt i poolen så kommer det tillbaka till mig. Den där aktivt valda ensamtiden. Hur härlig den kan vara. Att lyssna på mina egna tankar. Inte ha någon pod på samtidigt. Att inte ständigt matas av under huden med Kakan, titta på en Therese-vlogg eller lyssna någon valfri P3-pod. Inte spela Best Fiends på telefonen samtidigt som Säker stil surrar på. Inte ha något på i bakgrunden för att ha lite sällskap.

Utan. Bara. Vara. Ensam. Lyssna på mina egna tankar. Lyssna lite på vinden. Lite på havet. Men nästan helt uteslutande ändå lyssna på mig själv. Jag hade nästan glömt hur kul det kunde vara. Hur behagligt det är. Hur jag ska komma ihåg det den första augusti på pendeln mot jobbet är svårt att veta. Men kanske kan jag komma på det någon gång ibland i alla fall. Lite mer sådär som jag kom ihåg det förut. Innan jag började sluta välja aktivt att bara vara ensam ibland.

Emil har kommit tillbaka från admingörandet. Nu ska jag fortsätta vara ensam. Men tillsammans med honom. Det är också behagligt på sitt lilla egna sätt.

Kärlek!

/Fanny