Ibland tillåter jag mig att dagdrömma lite om livet där hemma, efter den långa flygresan från Sydafrika. Den långa flygresan som kommer efter den otroligt mycket längre bilresan till Sydafrika. Det känns oerhört skönt att kunna göra det. Inte för att jag längtar härifrån. Utan bara av att känna att det inte bara är ett mörkt rum efteråt. Ett tag var det lite mer så. Bara ett mörkt rum efteråt.

För 15 år sedan var jag i Tanzania förra gången. Jag gick på Färnebo folkhögskola och utan att någon skugga ska falla på någon annan skola jag gått så är Färnebo sannolikt i särklass den bästa. Jag visste att jag ville åka till Afrika. Eller, jag ville egentligen åka till Zimbabwe, men Maria-Pia Boëthius sa till mig efter hennes föreläsning på teatern i Härnösand att det var bättre att börja med ett land som var mer stabilt. ”Så kan du ta Zimbabwe sen istället, när du har lite mer kött på benen.” Jag tänkte att hon kanske hade rätt. Men mest tänkte jag att jag var väldigt glad över att hon valde att komma och sätta sig vid vårt bord efter hennes föreläsning. Hon valde att gå till de unga tjejerna som såg mer eller mindre vänsterruffsiga ut. Hon valde inte att gå till de absolut vuxna med stora namn och tjusiga cv:n. Det var oss och våra tankar hon var intresserad av. Ibland tänker jag nu att det kanske är ett mer långsiktigt och mer hållbart sätt att förändra världen på?

Något år senare var jag en av föreläsarna på en seminariehelg som hette Basta racismo! Jag var en av regeringens 100 ungdomsambassadörer mot rasism och följde med Anders Bergman från 5i12 för att prata om vårt stora projekt som hette Projekt Lust(en att engagera sig). Utan att någon skugga ska falla på något annat jobb jag har haft så var sannolikt Projekt Lust ett av de mer meningsfulla. Vi hjälpte unga i Härnösand att engagera sig mot rasism och främlingsfientlighet. För demokrati, mångfald och medmänsklig värme. Det var mitt första riktiga jobb efter gymnasiet och jag fick betalt för att göra det jag brann för.

Basta racismo var en seminariehelg som anordnades av en kurs på Färnebo folkhögskola. Jag hade ingen aning om vad skolan var för något innan, men jag föll handlöst för den redan på infarten. På toaletten hade de en gästbok där kursdeltagarna hade skrivit små meddelanden till varandra. Där blev jag förlorad. Tänk att få bo i ett kollektiv och skapa sitt alldeles egna tillsammans med andra? Att få förändra världen genom sig själv? Tänk att få ha en liten toalettbok som du delar med dina 20 nya kompisar?

Sista dagen på Projekt Lust fick jag en bok av Fred Nilsson som var vad man kanske kan kalla chef för projektet. Men han var kanske egentligen mer vad man kan kalla för vägledare i den mest generösa tolkningen av det begreppet. Några månader tidigare hade vi stått tillsammans på ett hustak mitt i gamla stan i Jerusalem och han hade talat om kaosteorin. Nu var vi i Härnösands folkhögskolas matsal och han sa att jag kom in som en vårvind när han räckte över en bok om Ramallah. På omslaget är en bild av en man som är ihopsydd över bröstet. Ingen man kan överleva att bli ihopsydd på det sättet som den mannen är ihopsydd. Utan att överdriva är det den tyngsta boken jag har i bokhyllan hemma.

Med den tyngsta boken under armen och med ett varmt hjärta lämnade jag Härnösand för Färnebo folkhögskola. Jag hade kommit in på Tanzaniakursen 03-04. Den hette ”Utbildning, en rätt för alla?”. Jag skulle få bo i kollektiv. Jag skulle få laga vegetarisk, ekologisk mat tillsammans med andra. Jag skulle få planera våra studier. Jag skulle få ha morgonmöten, cirkelsamtal och fika äpple med jordnötssmör. Jag skulle få halka runt i tjocksockor. Jag skulle få ha nyktra fester med de andra kurserna och vakna upp bakfull ändå. Jag skulle få lära mig hur man genom en avancerad krabbgång tränger sig på en buss i Tanzania för att ”annars kommer du inte på!”. Jag skulle få ha en toalettbok där vi skrev meddelanden till varandra. Jag skulle få åka till Tanzania.

Kursen var indelad i tre delar. Förberedelseperioden, reseperioden och efterarbetesperioden. För mig var av någon anledning själva reseperioden som ett mörkt rum. Trots att jag var i studieplaneringsgruppen som hade i uppgift att förbereda oss med kunskap inför resan, trots att vi varje dag gjorde något tanzaniarelaterat, trots att vi läste swahili två dagar i veckan. Trots allt det så var de där tre månaderna för mig ett mörkt rum. Jag hade ingen bild. Jag visste inte vad det skulle vara. Kanske var jag lite rädd. Fram till dess hade jag varit utanför Sverige fyra gånger. Italien när jag var tre år minns jag just ingenting mer av än att sanden var varm under fötterna. I finska Vasa blev jag magsjuk. En helg i Paris med mamma tillbringade vi nästan orimligt många timmar på hotellrummet eller på en parkbänk. Den där ungdomsutbytesveckan i Budapest var helt och hållet planerad av någon annan och jag följde liksom bara med. Jag visste inte vad jag hade att förvänta mig i Tanzania. Jag visste bara att det skulle vara något helt annat än jag någonsin hade upplevt tidigare.

Visst är det då konstigt att tiden efter Sydafrika har varit samma mörka rum som Tanzaniaresan var. För på många sätt är ju den tiden ungefär mer eller mindre samma sak som tiden innan vi började bygga bilen. Det är jobb, familj, vänner och träning. Det är någon ny serie på Netflix. Det är förseningar i pendeltågstrafiken, skynda till möten, försöka göra inspirerande powerpoint, salladsluncher, arbetsresor och en och annan after work. Det är precis tvärtemot hur Tanzania var hösten 2003. Det är bara saker jag har upplevt tidigare. Men ändå var det bara ett mörkt rum.

Kanske var det för att jag och vi har krisat. Kanske var det för att jag bara orkade fokusera på ett delmål i taget. Ibland en dag i taget. Kanske var det för att jag sannolikt inte är helt och hållet samma person före och som efter resan. Det är inte sakerna jag inte har upplevt tidigare. Det är mig jag inte har upplevt.

Har man tur hinner man uppleva ett antal sig själv under ett liv. Har man tur hinner man utvecklas många gånger. Kanske behöver inte alla gånger vara smärtsamma, men ibland är de det. Just nu är jag tacksam över att jag kan dagdrömma lite om hemma från den otroligt hårda sängen på ett hotellrum i Mwanza. Ett Mwanza som ser helt annorlunda ut 15 år senare, och det beror nog inte bara på mig. Jag dagdrömmer inte så mycket om förseningar i pendeltågstrafiken. Jag dagdrömmer mer om att kunna göra allt det där vanliga som jag gjorde förut, det där med vänner, familj, träning och jobb, fast kunna göra det sistnämnda med en lite större inre distans än tidigare. Då kanske till och med pendeltågstrafiken kan kännas lite mindre. Och jag dagdrömmer om att börja rida igen. Jag saknar hästar i mitt liv. På hästryggen behöver du kunna lita på dig själv. Jag har saknat det.

Emil är hos en mycket trevlig mekaniker. Han heter Husein och förhoppningsvis får de bukt på det gnissel som har varit i våra fjädrar de senaste två veckorna. Sedan ska vi kanske äta lunch med ett franskt par som har cyklat till Mwanza på lika lång tid som vi har kört. Om solen börjar skina ska jag kanske bada i hotellpoolen. Och imorgon ska vi kanske åka mot Serengeti. Kanske tillsammans med det franska cykelparet. Vi får se! Mellan nu och Sydafrika är planerna oerhört lösa, men vi har ungefär fyra månader på oss. Det är lika lång tid som vi redan har rest. Det är oändligt lång tid, så vi har inte bråttom.

Kärlek!
Fanny