Tillbaka i förarsätet

”Jag hoppas att du inte har tappat din humor!” Mamma är orolig. Inte väldigt orolig, men lite orolig. Tillräckligt orolig för mig för att pappa skulle säga åt henne att inte lägga sig i. Tillräckligt orolig för att ändå göra det pyttelitegrann. För att hon är min mamma. För att hon älskar mig. För att hon vill att jag ska må bra. Alltid.

Igår var vi på Kigalis folkmordsminnescenter. Jag visste redan innan att det skulle vara tungt. Det går inte att ha ett minnescenter över ett folkmord på något annat sätt. Folkmord. I början av ordet kan man tro att det ska bli folkmusik. Kanske lite som Urkult. Kanske lite som att ena människor från hela världen och känna att vi är samma lika på så många fler sätt än vi inte är det. Men så fortsätter ordet. Och det det innebär allt annat än en underbar liten hippiefestival i Ångermanland.

I entrén fanns det näsdukar. Du vet att det kommer bli ett tungt museibesök om du redan vid ingången erbjuds näsdukar. Vi fick läsa om tiden före folkmordet. Vi fick läsa om tiden under. Vi fick läsa om män som dödade sina grannar och sina bästa vänner. Vi fick läsa om kvinnor som blev tvingade att mörda sina barn.

En mamma blev tvingad att döda sitt barn. Barnet hon hade gett liv. Det går inte att läsa om en sådan sak och vara samma person efteråt. På nästa våning fanns barnrummet. Där var ett rum, med bilder på barn. Bredvid bilden var det en liten text om barnet. Vad barnet hette, vem som var barnets bästa kompis, vilken maträtt som var barnets bästa maträtt. Vanliga saker om vanliga barn.

”Fortsätt läs” sa Emil.

Hur barnet mördades.

Ofta var det med en machete. Ibland i armarna på mormor. Ibland bara slängd i en vägg.

Jag var tvungen att lämna rummet. Viss ondska är för stor för att kunna klara av att vara människa i alls.

Jag tänkte på mina bästa vänner som är mammor. Jag tänkte på deras barn. Vad till exempel Sara inte skulle göra för att Theo och Ted ska få de bästa liv hon kan ge dem, det finns inte. Att tänka på henne samtidigt som jag läste om kvinnorna som blev tvingade att mörda sina barn gjorde att jag brast. Att föreställa mig bilder på mina vänners barn i barnrummet gjorde jag inte. Jag hade redan brustit. Jag klarade inte att brista mer.

Hur Rwanda har kunnat gå från ett folkmord till det hittills kanske mest välfungerande landet på vår resa är bortom all förståelse. Så många har förlåtit mer än vad som är rimligt att en människa ska klara av att uppleva. En kvinna förlät sin granne för att han mördade hennes man och hennes barn. Hur kan man klara det? Hur kan man vara så stor? Kanske spelar det roll att nästan alla hade förlorat någon? Kanske spelar det roll att alla hade förlorat. Kanske spelade det roll att det inte fanns något alternativ.

Dagen före folkmordsminnescentret var Emil och jag på en trevlig och mycket välsmakande orientalisk restaurang. På många sätt var det i sig inget märkvärdigt med det. Men på restaurangen hade vi ett samtal om vad vi ska göra för att vi ska kunna må bra igen. Med varandra. Och hur jag ska må bra i mig själv igen. Vi har pratat om det många gånger. Väldigt många gånger. Och kanske kom vi inte fram till något som var särskilt annorlunda på något märkvärdigt sätt. Vi bestämde att jag ska utmana mig själv med tre saker varje dag. Det är mitt ansvar och jag ska också ta ansvar för att berätta vilka tre saker det var för Emil innan vi slår på kvällens avsnitt av West Wing. Det är nämligen inte alltid helt tydligt för honom att det för mig kan vara en utmaning att beställa en lunchmacka. Den senaste tiden har det varit det. Det har varit en utmaning för mig att beställa en lunchmacka. Det var inte en utmaning för ett år sen. Men under mitt liv har det ibland varit en utmaning. Ibland blir jag så. Jag vet det nu. Men nu vet jag också att jag kan välja att aktivt beställa en lunchmacka i alla fall. Även om det är läskigt. Även om jag låser mig. Och så kan jag berätta det för Emil på kvällen, innan West Wing.

Det märkvärdiga var inte att vi bestämde att jag ska utmana mig. Inte heller att vi bestämde att han ska försöka ge mig tålamod, trots att det för honom är svårt att ge mer när jag är svag eftersom han inte vill ta hand om. Inte bara inte ta hand om mig mer. Han vill inte ta hand om. Det märkvärdiga var inte heller att han påminde mig om varför han ville vara med mig. Att jag gjorde honom glad. Så enkelt men så stort på samma gång. Nä, det märkvärdiga var hur det kändes inuti mig. Hur det ledsna rann av. Hur en röst inuti utan ord ändå sa ”sådär, nu har jag sörjt färdigt”. Som om någon inuti var klar. Som om någon inuti lät mig sätta mig i mitt eget förarsäte igen. Som om någon inuti släppte fram mig. Vågade släppa fram mig igen. För någon där inuti var färdig nu. Redo att släppa taget.

Kanske hade jag inga alternativ. Men oavsett var det enkelt att beställa en lunchmacka igår. Den var grillad med ost. Den var fröig, den var välkryddad, den var grov. Den var makalöst god. Och framför allt hade jag beställt den alldeles själv, från mitt eget förarsäte.

Nu ska jag försöka sitta kvar. En dag i taget. West Wing-avsnitt för West Wing-avsnitt. Mitt i östra Afrika. Mitt i mig själv.

Kärlek!
Fanny

Ps. Lite humor över hur det har känts, som också är lite söt 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s