Rwandabok eller chokladkaka

”Bra, då kan du kanske ta det här som ett exempel på när det inte är nånting.” Men han låter fortfarande sval. Han låter som om han är på avstånd.

Sekunderna före hade jag sagt att jag lämnar hans bok hos honom, om han vill ha den. Han svarar bara nej. Jag säger att jag ska lämna platsen vi satt på tidigare och att jag därför vill ge honom hans bok, så den inte kommer bort. Han säger okej. Nästan på samma sätt som vissa svarar ”ok” på ett långt textmeddelande. Därför frågar jag honom hur det är med honom. Därför säger jag att det känns som att han inte är på humör. Därför säger jag att jag tycker det är kallt och obehagligt. Därför att jag tycker att det är det. Kallt och obehagligt. Han svarar att det är bra. Nu kan jag ta det exemplet och öva på. Att förstå att det inte är någonting. Att det bara är jag som tolkar fel.

Jag kan ändå inte sluta tänka att det kanske lika gärna hade kunnat vara på ett annat sätt. Att det lika gärna hade kunnat vara han som fick öva på att lyfta blicken från den boken han har i knät och säga ”tack för att du gav mig min bok”. Eller bara lyfta blicken och säga ”okej, tack”. Eller faktiskt bara lyfta blicken.

Idag tror jag honom ändå. Jag tror att det inte är något särskilt. Jag tror att han bara läser boken om Rwanda som han råkade stjäla från Red Rocks. Jag tror att han är fokuserad på den. Bara en liten del av mig tror att han också tänker att det är tröttsamt att det är han som läser boken och tar ansvar, och inte jag. Den delen hade varit betydligt större om han inte två dagar tidigare hade föreslagit att han tar hela rodret över vår resa den närmsta veckan. Samma vecka som jag ska träna intensivt på att inte hamna i känslostorm. Eftersom beslut ofta kan trigga känslostorm. Om han inte hade sagt det hade jag varit övertygad om att hans ”ok” var hans sätt att uttrycka sina känslor till mig. Hans sätt att säga att jag gör fel. Att jag är fel.

Men det är inte det han menar. Han menar ingenting. Han läser bara i boken om Rwanda. Och när han gör det är han inte intresserad av mig.

Nu är ju Rwanda otroligt intressant i sig, så jag förstår att jag och hans bok står i stark konkurrens. Bara en sådan sak som att det är otroligt rent överallt. Det är härligt. Så här rent har vi inte haft det sedan Europa. Kanske sedan Sverige. Alltså de delar i Sverige där inte så många människor bor. Och här i Rwanda bor ändå lika många som i Sverige fast på en betydligt mindre yta. Det är också väldigt grönt. Allt är grönt. Allt som inte är vatten, hus eller vägar. Apropå vägar, på vägarna, där är det liv. Folk som cyklar. Cykeltaxis, cykeltransportörer, cyklande familjer. Kompisgäng som går i bredd. Att den högsta tillåtna hastigheten är 60 km/h känns rimlig. För vägarna delas med människor. Inte bara med bilar. Och människor är så mycket mjukare än bilar.

Människor är ungefär lika mjuka som en kladdkaka. Kanske inte riktigt. Men jag tror ändå jag ska ta och försöka mig på att baka en kladdkaka i vår burkugn. Typ alldeles strax. Vi får se vad som är mest intressant efter det. Jag och kladdkakan, eller boken om Rwanda.

Kakaodrömmar!
Fanny

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s