Lämnar känslostormarna i Uganda

”Det här är hårt. Jag kommer bara säga det en gång. Ibland är jag trött på dig.”

Han betonar de två sista orden. Det handlar inte längre bara om att han är trött på saker jag gör. Han är nu ibland också trött på den jag är, eftersom jag ibland gör som jag gör. Han är ibland trött på mig.

Att bygga en bil och krascha som människa är kanske inte det bästa sättet att vara någons partner på. Det är knappt ens ett bra sätt att komma till Afrika på. Att bygga en bil och krascha som människa är liksom bara inte bra.

Jag följer en endaste youtuber. På pappret vet jag inte ens om det är rimligt att jag följer just henne. Eller åtminstone inte om man jämför våra två olika papper för att leta efter matchningar. Men sen är det kanske inte så det fungerar. Det är inte så vi tycker om andra människor. Vi är mer än de rader som står där. Den endaste personen jag följer är Therese Lindgren. Hon får mig att må bra. Jag känner instinktivt att jag behöver försvara mig. Eftersom våra papper inte helt stämmer överens. Men nu är det bara så. Jag mår bra av att titta på hennes videos, och det räcker gott nog som anledning till att jag använder mitt internet till att följa med i hennes vardag.

Idag tog vi oss till Rwanda. Idag lämnade vi Uganda. Vi lämnade de hårda orden. Vi har börjat om lite. Och vi har också fått nytt internet.

Idag kollade jag på Thereses vlogg från när hon och hennes sambo är i Siggesta gård utanför Stockholm. Hon berättade om den ångest och de katastroftankar hon fick när hon blev skrämd av en häst. Men ännu viktigare för mig var hur hon pratade om att hämta tillbaka sig själv efteråt. Jag upplever inga katastroftankar, men jag har absolut känslomässiga reaktioner som jag inte har lärt mig att hämta tillbaka mig ifrån. Än. Kanske har jag svårt att hämta tillbaka mig eftersom jag knappt ens har hunnit förstå att jag har börjat förlora mig?

När jag tänker efter kommer jag ihåg när det hände den första gången. Det är många år sedan nu och på en helt annan typ av resa. Det var en fjällvandring i Sverige och vi var fem polare som var några dagar ifrån att bestiga Sveriges högsta berg som inte är högre än Rwandas lägsta kulle. Emil och jag var inte tillsammans, men vi umgicks mest hela tiden och jag var egentligen redan förälskad i honom. Jag tyckte att jag redan hade sagt det. Han hade redan sagt att han inte var redo för en relation. Jag hade sagt att det var okej ändå. Antagligen var det inte det. Antagligen var det inte okej ändå.

Där var vi. Någonstans längs Kungsleden och Emil hade blöta fötter och om jag minns rätt handlade det om ett skavsår. Han och jag och vår bästa Lars Niska gick lite före de andra två. Emil var märkbart irriterad över skavsåret eller om det var blöta fötter. Kanske båda. Lars frågade hur det gick. Han sa att det var okej. Han sa det mjukt. Som om han ville svara på frågan. En stund senare frågade jag. Han fräste något tyst och muttrande tillbaka. Han sa att han inte ville prata om det. Det hände samtidigt som vi nådde en uppförsbacke. Jag trodde först att det var därför jag blev andfådd. Att jag bara var i dålig form. Men sen insåg jag att jag inte fick luft. Jag var för uppriven. Till slut kunde jag inte annat än att släppa ut ett skrik. Jag skrek: ”jag vill ju bara kunna få fråga hur du mår!”. Lars fortsatte att gå framåt. Emil stannade och kramade mig hårt och länge. Det kändes bra igen.

Nästa gång det hände var på flaket på bilen på parkeringsplatsen där vi byggde en hel sommar och mer därtill. Jag minns inte varför nu, och det spelar egentligen ingen roll. Men jag vet att efter den gången, den där andra gången på parkeringen, är det lite som om jag har öppnat en helt ny dörr i mig själv som nu står på vid gavel. Känslostormar blåser upp så snabbt och så starkt att jag inte vet hur jag ska stoppa dem. Ibland vet jag inte ens om jag vill stoppa dem. De är ju ändå mina. De kommer inifrån mig. Kanske behöver de komma ut? Jag blir så arg. Eller så ledsen. Oftast båda samtidigt. Ibland orkar Emil göra som på Kungsleden. Oftast inte. Oftast orkar han inte det längre. På ett sätt kan jag förstå honom. För att vara någon som tror på att alltid vara rationell, och som kanske inte kan något annat, blir klivet ganska långt till den emotionella cirkus han nu reser genom östra Afrika med.

Jag jobbar på att kunna hantera hur öppen den nya dörren är. Att låta det pysa sådär som förut,  fast kanske lite mer ändå eftersom jag är ett humblebee, istället för storma hejvilt. Jag har delat in den kommande veckans dagar i tre delar. Förmiddag, eftermiddag och kväll. För varje del av varje dag jag klarar utan att helt okontrollerat släppa ut en känslostorm får jag ett hjärta i rutan av Emil. Men kanske framför allt så får jag en stjärna av mig själv.

Vi får se hur det går. Men det känns åtminstone som det är värt ett försök. Jag är värd ett försök.

Fanny

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s