Att få vandra i en regnskog. Att få träffa gorillor. Tänk att ett liv kan få vara så stort.

Ibland när det har känts som tyngst har jag tänkt att bara jag klarar det till gorillorna. För om det var något jag verkligen har vetat att jag har velat göra under den här resan, så har det varit just det. Att få träffa gorillorna. Möta deras blickar. Känna våra likheter. Känna kontakten. Känna det stora med världen. Det har fungerat som en morot under varma dagar på parkeringen, under snoriga bråk och tröttsamma skruvar. Vetskapen om att det troligen kommer vara värt det. Alldeles oavsett värt det. Värt att gå sönder lite.

Nu skulle ju någon kunna hävda att det finns andra sätt att ta sig till gorillor på. Med flyg. I bil med taktält. Med publik transport. I stor grupp. Ensam. Men nu valde jag att ta mig till gorillorna i en otroligt lyxig hemmasnickrad camper med just Emil. Och jag är glad över att jag träffade gorillorna med just honom. Jag är nästan helt övertygad om att han tyckte att det var precis lika häftigt som jag. Att se den smittande glädjen i hans ögon fick mig att känna lycka. Är hans ögon alltid så stora? Alltid så varma? Ibland känns det som det var längesen han fick ha det så. Fick ha så stora, varma ögon. Längesen han fick slappna av och vara glad.

Tänk att ett liv kan få vara så enkelt mitt i det komplicerade. Tänk att det ibland är så svårt att vara en människa med en annan. Tänk att det ibland är det enda man kan vara. Tänk att mitt hjärta valde att börja slå för just honom av alla människor jag har mött. Så enkelt, mitt i det komplicerade. Så komplicerat mitt i det enkla.

Det var otroligt stort att få träffa gorillorna. Men det var inte större än att få se Emil igen.

/F