”Vill du att jag fattar alla beslut?” Han ställer frågan som om den inte vore så konstig. Men jag ser att han ser trött ut. ”Om du vill slippa så kan jag fatta alla beslut, vill du det?” Hur kom vi hit egentligen? Vad säger det om mig om jag säger ja? Hur svårt kommer det att vara om jag säger nej? Han ser verkligen trött ut. Är han så trött? Ser jag lika trött ut?

Privata jag har kanske aldrig varit känd som personen som ”alltid vet vad hon vill”, eller den som ”tar initiativen” eller den som låter gruppen anpassa sig efter mina önskemål för dagen. Jag minns ett tydligt exempel. Jag och två av mina bästa kompisar under gymnasiet umgicks efter plugget en helt vanlig onsdag. Det kan ha varit en tisdag också, men det spelar mindre roll. Vi var inne på H&M och strövade runt sådär som nästan bara tonåringar kan göra. Det var Nette som var punkare. Det var Madde som följde modet och var snyggt trendig. Och så var det jag, allmänt vänsterruffsig. Så pass vänsterruffsig att jag hos en av mina bästa vänner Lisas mamma gick under smeknamnet vild och vacker. Näst efter Emils smeknamn skatt eller skatten är vild och vacker det finaste smeknamnet jag någonsin fått. Vem vill inte vara en person som någon vill kalla för vild och vacker?

Hur som helst. Nette, Madde och jag strövade runt och försökte förstå oss på det där med livet och meningen med eftermiddagen som vi hade tillsammans. Madde ville shoppa vidare på Åhléns. Nette ville gå och fika på favoritcaféet Rutiga duken. Jag ville bara vara till lags. Så där var vi. På H&M mellan några klädställningar och utan att kunna fatta ett beslut. Fika nu eller Åhléns först. De var tydliga med vad de ville. Jag var det inte. Kanske för att det inte spelade någon roll för mig. Kanske för att det spelade någon roll för dem. Och jag hade den fällande rösten. Jag minns inte hur det slutade, men jag minns våndan.

Jag är kanske snarare den som är en mästare på uttryck som ”å ena sidan har vi rester som är bra om vi äter samtidigt som vi sparar pengar, å andra sidan är det väldigt gott med trerätters och så dyrt var det ju inte. Och så har vi resterna till lunch imorgon istället!” Samtidigt som jag lägger fram de olika för- och nackdelarna med de olika alternativen, eller en så kallad bakgrundsfakta, försöker jag utläsa vad den andra vill, om hen inte redan har sagt det. Så jag vet vad jag har att förhålla mig till. Så jag vet vad jag ska föreslå så flest blir glada.

När den andra personen istället menar att det är mitt sätt att ducka för ansvar. När den andra personen känner att han har tagit ansvar under en väldigt lång tid nu. Väldigt stort ansvar dessutom. Och när han känner att det litegrann får räcka för honom nu. När den andra personen inte ger mig några uttryck alls när jag mästrar mina å-ena-sidan-å-andra-sidan-argument, utan vill att jag ska fatta beslutet själv, då får jag lite panik. Eller jag tror att det är panik. Det känns absolut olustigt, det känns som om jag står inför mitt livs största val där de två enda alternativen som finns sannolikt båda slutar i ond bråd död eller värre, och han som ska vara min närmsta lämnar mig helt ensam. Hon, den söta kvinnan som brukar jobba i baren på Karungi Camp i utkanten av Bwindis ogenomträngliga nationalpark står snällt och väntar på mitt svar på hennes fråga. ”Do you want to order dinner, or will you prepare something by yourselves?”.

Ond bråd död. Eller värre. Vi har dessutom redan konstaterat att vi kan äta resterna till middag. Vi var överens om det bara någon timme tidigare när jag började försöka fånga Emils intresse för lunch. Men ändå vet jag inte vad jag ska svara. Emil låter mig ha min panik. Jag lägger upp alla olika för- och nackdelar jag kan hitta. Jag landar i båda alternativen flera gånger. Till slut hjälper han mig, sammanfattar, och svarar kvinnan att vi gärna vill beställa middag från henne.

För mig spelar det egentligen ingen större roll. Resterna är sannolikt goda. Middagen som de gör är sannolikt lite för stor, men absolut god den också. Hon har redan öppnat för att vi kanske hellre fixar egen middag. Det finns inga förväntningar från henne, såvitt jag vet. Emil har gång på gång uttryckt hur glad han är när han slipper bestämma vad han ska äta. Och han menar det verkligen. Ibland kan jag ge det som present, så glad blir han om han slipper. Ändå blir det för svårt för mig.

Ibland när jag hamnar i såna låsningar kommer jag att tänka på i huvudsak två saker. Det ena är när vi hade ett par stora beställningsprojekt på jobbet. Ibland behövde snabba beslut fattas, och även om mitt beslut sannolikt gjorde ett antal personer besvikna så hade jag inga problem att säga ”stryk det nu, vi tar det senare om behovet finns kvar! Nästa!” Senare behövde jag bemöta de besvikna förtroendevalda som självklart var värda att få ett bättre intranät än vad vi hade just då, och jag berättade varför vi inte var där än och varför jag hade prioriterat som jag hade gjort. I min yrkesroll har jag inga problem med det. Jag förstår att det inte är mitt innersta väsen som bedöms, utan något annat. Mitt jobb. Och det är inte jag, även om det är en del av mig.

Den andra saken är när en kollega berättade om den överraskningsfesten hon ordnat till sin man när han fyllde 40. Sen berättade hon om hur hon själv också planerade sin egen fest, för hon ville ha det som hon ville ha det. ”Precis som du Fanny, eller hur?”, avslutade hon det med. Hon kände jobbfanny. Tydligen är jag väldigt olika. Det går tydligen att se mig 5 dagar i veckan och få en bild av att jag är den där som ser till att jag får det som jag vill ha det. Som att jag vet hur det är jag vill ha det. Som att jag vet vad jag vill. Där syns det inte att jag får panik om jag själv behöver bestämma om Emil och jag ska äta rester eller trerätters till middag. Hur kan båda de personerna få plats i en och samma kropp?

Jag ser att han är trött. Trött på att bestämma, trött på att ta ansvar. Jag är också trött. Det är fruktansvärt utmattande att inte veta om jag inte vågar visa vad jag vill eller om jag inte ens vet jag vill. Utmattande att inte veta om jag väljer något som han inte vill. Som om jag tar allt ansvar över hans känslor. Kanske ungefär som han tar ansvar över allt annat.

Häromdagen låg jag på min yogamatta och tog ansvar. Vi bestämde kvällen före att jag dagen efter skulle lägga fram ett förslag till resplan för dagarna mellan då och gorillaturen vi ska på imorgon. Jag såg till att jag hade allt underlag som krävdes som böcker, kartor, papper, penna. Jag gjorde det metodiskt. Jag gjorde det noggrant. Jag gjorde det som om det var ett jobb. Då och då tog jag ett dopp i sjön. Jag brände precis hela ryggen och rumpan där bikinin inte satt. Men när jag på sen eftermiddag visade upp mitt förslag som sträckte sig från dagen efter till och med till efter Emils föräldrar har åkt hem, alltså mycket längre än vad som var min uppgift, då var det ändå hjärtat som var varmast. Emil gav mig en high five och sa ”bra planerat!”. Det kändes bra. Där fanns ingen ond bråd död. Där fanns inget värre heller.

”Du kan bara säga ja, så fattar jag alla beslut istället. Vill du det?”

Nej.

Jag vill träna. Vi får se hur det går!

/Fanny