Alla dessa färger!

Emil har åkt tillbaka till två av hans tre favoritmekaniker i Eldoret. Något är fortfarande fel med vår hjulinställning och kanske har det med några rostiga muttrar att göra. Själv stannade jag kvar i vårt egna lilla hus som är ett ombyggt garage som ägs av en sprudlande kvinna som heter Pamela. Jag ligger i soffan, med öppen dörr så jag kan känna vinden och jag lyssnar på den franska musiken som strömmar från högtalarna. På bänken bakom mig ligger fortfarande ett krympande antal små och nybakade vaniljdoftande mandazis. Om ett tag kanske jag tar ut min yogamatta i trädgården och testar att göra mina egna solhälsningar. Förhoppningsvis gör jag det.

Före yogan och innan mandazisarna är slut har jag tänkt försöka sammanfatta de senaste dagarnas känslomässiga berg-och dalbana. Om det är möjligt.

Jag kom till en punkt för några dagar sedan där jag äntligen hade blivit stark nog för att inse att jag behövde mer hjälp. Det var först i efterhand som jag förstod att hjälpen jag behövde och som jag fick, nog egentligen var en annan än den jag frågade efter i ord. Jag frågade efter handfasta råd, men fick kärlek.

Jag tyckte aldrig att Etiopien var påfrestande i sig, men att komma över gränsen till Kenya var som att äntligen kunna se i färg och först då förstå att världen innan hade varit i svartvitt. De sista dagarna i Etiopien var på fruktansvärt dåliga vägar och vår kära Lux fick en spricka i ett av fästena till det som hela campern är byggd ovanpå. För att vara mer exakt: vi fick en spricka i det främre vänstra fästet till vår flatbed. Det såg inte bra ut och jag var inte särskilt glad över att ha ytterligare en dag av mycket svåra vägar. Fyra minuter in på dagsetappen behövde vi svänga upp på vägen och lutningen var alldeles för nära alldeles för brant och jag blev rädd. Ordentligt rädd. Inte så mycket för att vi skulle skada oss. Vi körde alldeles för långsamt för det. Men rädd för att vår husbilslåda skulle gå sönder. Om Lux går sönder, till vilken nytta gick då jag sönder?

Då gjorde jag mitt första av många fler bra val de kommande dagarna. Jag bad om hjälp. Jag kände att jag var för rädd för att fortsätta vara Emils co-driver på de vägarna. Jag frågade om Ross kunde tänka sig att helt enkelt byta plats med mig. Han är en av de lugnaste och tryggaste jag vet, och dessutom förstår han vår bil och han kan läsa en väg. Och verkligen, inte minst, han är snäll och vill att jag ska må bra, så han sa ja. Vi brukar lite skämtsamt säga att Emma och Emil är de rationella och drivna personerna i våra relationer, medan Ross och jag är de empatiska och snälla. Vi är humblebees. Humblebee är tydligen inte vad en humla heter på engelska, det fick jag lära mig i den sudanesiska öknen ett stort antal år senare än vad som kanske är rimligt. Men från och med nu är det vad de heter för oss, det är vad jag och Ross är och det är vad min första barnbok kommer handla om, om jag skriver den.

Nästa bra val, som var ett resultat av det första, var att jag fick åka med Emma och Kristy. Det tog mig inte mer än två minuter innan jag grät helt fullständigt. Det hade inte tagit de mer än en minut att säga att det var helt okej att vara hur ledsen jag ville. Så ledsen jag behövde. På många sätt var det traumatiserande att bygga bilen. Och som Kristy uttryckte det: ”and now you´re living in your trauma”. Att se vår lyxiga Lux från passagerarsätet från en enkel bil med taktält gav den distans jag hade saknat den senaste tiden.

Även när vägen övergick i fin asfalt fortsatte jag att åka med Emma och Kristy. De fortsatte att lyssna. Och de speglade en version av mig som jag inte hade hört eller känt på länge. De såg en varm, ärlig och kompetent person som det var härligt att vara människa med. De såg att jag hade styrkor och färdigheter som också är värdefulla. De brydde sig inte om vilka praktiska saker jag inte klarade av just då. De tyckte det var okej ändå, och de sa det. Och de var imponerade över medmänskliga och empatiska förmåga. Trots att jag inte riktigt har känt att jag har kunnat vara mig själv fullt ut på engelska. Men de såg det ändå. De såg mig. När vi kom fram till vad som skulle komma att bli vår campingplats för natten hoppade jag ut ur bilen och frågade flickorna på stranden om vi kunde campa där. Om det var säkert. Om det fanns några farliga djur. På swahili. De förstod mig och sa att det var okej, det var säkert men det fanns farliga djur i vattnet längre bort. Jag kände mig stark. Emil såg mig och jag såg att han såg mig. Den kvällen höll vi varandras händer hela kvällen medan de andra lagade mat. Vi konstaterade att vi verkligen var på fler än en resa. Efter middagen hade vi en delningscirkel där vi sa vad vi var tacksamma över. Jag hade fler än en sak den kvällen. Emil också.

Nästa dag övergick sprickan till att vara helt av. Vi lagade den lite provisoriskt, men i den första byn vi kom till tog vi hjälp av den lokala mekanikern medan Emma, Kristy och Ross åkte vidare för att hinna få sina stämplar i passen i ordning innan helgen. Medan Emil hittade en ny kompis att prata om bilar med lekte jag med barnen. Jag sa att vi hade ett lejon som sov i vår camper och de höll förväntansfullt sina öron mot väggen. Självklart synade de min bluff, men det var roligt att våga leka och dessutom våga leka på swahili. Sen skrattade de åt min otroligt vita hud och min utstickande näsa, medan de strök försiktigt på mina bruna födelsemärken.

84CC5FE8-DE54-44D7-AD58-A453056DB36F

Med den nya lagningen tog vi oss hela vägen till Eldoret. Av städer hittills är det min absoluta favorit, men jag tror att det snarare är området som jag verkligen trivs i. Allt går i färg. Kläder, blommor, husväggar. Jag inser också att jag mår bra av att människor ser ut att må bra. Av städer hittills ser flest mätta, glada, hela och rena ut, och det spelar roll. Inte särskilt många bryr sig om mig för att jag är vit, jag går inte runt som ett stort dollartecken, utan är lite mer som vem som helst. Sånt spelar också roll. Det är viktigt att få vara människa bland andra människor. Människor som det är enkelt att kommunicera med på både swahili men framför allt engelska. Och, som om inte det vore nog. På dagarna är det soligt och varmt, och på nätterna är det svalt och skönt. Eldoret med omnejd får en alldeles egen liten plats i mitt hjärta.

Vi tog in på en fantastisk lodge och Emma, Ross och Kristy kom också dit. Vi var en grupp om sex personer igen och på pappret borde det ha varit fantastiskt från första stund. Men det var det inte. Jag och Emil hamnade i en kvällskris och jag fick svårt att andas. Vi pratar olika språk. Jag mer i känslor, han mer i exakta ord. Vi missförstod varandra och vi låste oss. Det kändes otroligt mörkt, men tack vare dagarna före den kvällen så visste jag åtminstone att det kunde vara ljust, vilket var avgörande just då. Dagen därpå inledde jag min morgon med att göra mitt absolut bästa val på väldigt länge. Kanske någonsin. Jag skrev rakt ut hur jag mådde, kände och tänkte till ett lyckosamt stort antal av mina bästa vänner i en och samma tråd. Tänk att jag är så rik! Jag frågade efter råd, men vad jag behövde och vad jag fick var ren kärlek.

I samtal med gässen

I den fjärde boken om Harry Potter får han hjälp och styrka från sina döda föräldrar och vänner så han klarar av att överleva ytterligare en strid med Voldemort. Mina vänner är tack och lov livs levande, men styrkan jag fick och vad jag bestred gjorde mig närmare Harry än vad jag någonsin har känt tidigare.

För många år sedan följde jag med My till hennes första lektion i simskolan. Hon och jag hade länge tränat på att simma och på att våga vara i vattnet. Då kunde hon ta simtag, men var rädd för vatten i ansiktet och över huvudet. Vad vi inte visste när vi gick in till lektionen var att den helt och hållet handlade om att ha huvudet under vattnet, och inte alls om att ta ordentliga simtag. Det var 30 jobbiga minuter för mig att se hur hon kämpade, men för henne var det knäckande. När lektionen var över skulle alla samlas i en ring vid sidan av bassängen, men My ville inte gå upp ur vattnet. Hon stannade kvar mitt i bassängen och tog simtag efter simtag och skrek rakt ut ”min talang är inte att simma, min talang är att klättra i träd!”. Otroligt fina, starka och smarta My!

Det senaste året har jag varit helt upptagen med att göra saker som ligger helt utanför mitt kunskapsområde. Saker som inte är min talang. Och många av de sakerna är jag inte ens särskilt intresserad av. Jag drivs inte av att lösa praktiska problem. Jag drivs av att prata om saker som spelar roll för människor på ett emotionellt plan. Min talang är inte att bygga bil, min talang är att vara min fantastiska, intelligenta, varma och roliga person. Och det duger så himla bra för ett jordeliv. Det duger så himla bra för mitt jordeliv.

Under byggets gång sa jag flera gånger till Emil, mer eller mindre förtvivlat, att det känns som att jag bryr mig mest om honom och att han bryr sig mest om sig själv – och att det då inte är någon som bryr sig om mig. Det är en jobbig insikt. Jag vet att han minst lika förtvivlat och på alla sätt han kan har försökt att få mig att bry mig mest om mig själv. Men jag har inte riktigt förstått honom. Eller kanske inte heller riktigt förstått hur man gör det, på riktigt och utan att det betyder att jag skulle vara någon annan än den jag är, något annat än ett humblebee. När jag läser mina vänners meddelanden däremot, då förstår jag. Det handlar nog egentligen bara om att jag ska tycka och känna att jag är lika bra och viktig som de tycker att jag är. Och som jag vet att jag innerst inne också tycker att jag är.

Så, här är jag nu i soffan med en ny spellista i bakgrunden men fortfarande på det franska temat eftersom det är musiken från Les Miserables. Jag är här därför att jag vill. Inte för att Emil lika gärna vill åka till mekanikern ensam. Utan för att det räcker gott och väl att vara här bara för att jag vill det. Och det är en obeskrivbart skön känsla.

Nu vill jag göra en solhälsning, eller två. Men först en mandazi.

Tack! ❤

/Fanny

 

En reaktion till “Alla dessa färger!

  1. Hej Fanny! Har missat denna blogg, bara kollat på era vackra bilder på Instagram. Så fint du skriver! Du har verkligen en förmåga att sätta ord på svåra känslor och skriva så att man förstår. Att vara på resande fot är i sig påfrestande, att göra er resa är 100 gånger jobbigare. Och att uppleva fattigdom samtidigt som man känner skuld över sin egna rikedom är i sig otroligt jobbigt. Men som du skriver är det mer än en resa, och tur är väl det! Orsaken till att ni valde att resa över halva jordklotet var gissningsvis för att utmana er själva och utvecklas som personer, inte att återvända hem utan att ha förändrats det minsta kan jag gissa. Kramar i massor /Emma
    (ps. det är också viktigt att ta sig en gråt eller två regelbundet, annars blir man bara torr och hård!)

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s