Några dagar av orimligt dåliga vägar senare och vår kära Lux har gått sönder lite. Inte mer än vad som går att laga, men absolut tillräckligt för att i skrivande stund vara hos den tredje mekanikern med samma problem, fjärde allt som allt eftersom vi också behövde göra en hjulinställning efter en alldeles för stor grop i alldeles för hög fart.

En av mekgrabbarna på det tredje stället gick ut på vad som skulle kunna vara lunchrast. Innan han fick gå använde vakten metalldetektorn för att kontrollera att han inte hade fler saker med sig, gömda i overallen. Jag trodde att vakten vaktade bilarna från främlingarna utifrån. Jag trodde inte att han vaktade bilarna från de som lagade dem.

Det är något annat. Det är något annat när man gör skillnad på människor. Mitt bland de vänligaste av själar gömmer sig föreställningar om vilka man kan lita på, vilka som är lite mer värda än andra. I Etiopien pratar man öppet om att de med den breda afrikanska näsan är sämre än någon som har den smalare versionen av en näsa. Näsan i sig har såvitt jag förstår precis samma funktion oavsett storlek, det handlar nämligen om allting annat än om själva näsan.

För några veckor sedan mötte vi ett tyskt förtidspensionerat par som reser som vi, fast i en ordentligt stor huslastbil och tills döden skiljer dem åt. De var otroligt generösa och gav oss många bra rekommendationer för vår resa. Men sen sa han ”den campingplatsen ägs av den smartaste svarta personen jag har träffat i Afrika”. Han sa det som om det var ovanligt. Han sa det som om det var skillnad. Och han sa det som om han visste vad som var smart.

Här hos mekanikern, som på de allra flesta sätt är hur trevlig och varm som helst, är det de med indiskt ursprung som är de som är värda lite mer, och mekgrabbarna med kenyanskt ursprung är de som man inte riktigt litar på. Under den här resan påminns jag alldeles för ofta om hur vansinnigt det är, hur vi håller på vi människor. Och hur lite vi förstår att ju mer vi tror att vi skyddar oss från det som inte är som oss, desto längre ifrån något rimligt, bra och vettigt kommer vi. För vem har sin värdighet kvar när hen tvingas granskas av sin kollega med en metalldetektor fem-i-lunch, samtidigt som den andra kollegan som ser lite annorlunda ut, slipper?

Att våra kulturer skiljer sig åt, ibland på de mest färgsprakande sätt, är på många sätt helt fantastiskt. Det finns så många olika sätt att vara människa på, att leva sina liv på. Men när vi tar de skillnaderna med oss när vi pratar på individnivå, då är det något som går sönder.

/Fanny