Emil och jag tittar igenom West Wing igen och jag fullkomligt älskar den serien. När vi kör, eller åtminstone innan vi fick med oss holländska Dagmar i bilen, så lyssnar vi på West Wing Weekly, en pod som bearbetar West Wing avsnitt för avsnitt. Häromdagen lyssnade vi på ett specialavsnitt som var ett panelsamtal med författaren, regissören och några av skådespelarna. Redan under inledningsapplåderna kom tårarna för min del. Tänk vilken storartad känsla att ha kunnat göra  något som berör så många! Emil skakade lite lätt på huvudet och tyckte att jag kanske är på den känsligare skalan. Eller kanske mer att jag ibland är så långt borta på skalan att skalan liksom bara är en prick för mig.

Hur som helst. Det är en fantastisk serie och den håller fortfarande väldigt bra, förutom i några få scener där det blir tydligt att det har gått 20 år sedan inspelningsstart. Ett sånt exempel är när president Bartlet och chief of staff Leo tittar ut över rummet och berömmer hur bra alla dessa kvinnor är. Som om CJ på något sätt skulle kunna bli ännu bättre tack vare att ett par män bekräftade henne? Det känns cheesy och fel, men samtidigt kan jag ibland bli lite lättad över att bli påmind om att vi rör oss framåt.

Samma dag som jag skrev det förra inlägget kraschade jag igen. Jag drog mig undan och satt på stranden, under en palm, lyssnade på vågorna och såg pelikanerna simma i den varma men tyvärr alldeles bruna sjön. Jag grät och snorade ner min väldigt färgglada polyesterkanga som jag tror att jag köpte när Emil och jag var i Kenya 2012.

Någon timme tidigare hade Emil uttryckt sin besvikelse över att jag inte hade tagit initiativ till att planera resten av vår resa, något som vi redan hade bestämt att vi skulle ägna dagen åt. Istället hade jag låtit mig dras med i en lugn dagslunk av att titta på kakbak, skriva prata och bada. Rationellt kan jag förstå honom. Emotionellt bröt jag ihop. Eller började jag att bryta ihop. Jag väntade till jag kom till platsen under palmen för att göra det helt och hållet.

Emil kom en stund senare och vi hade återigen ett samtal om hur vi ska kunna förstå varandra bättre. Och hur jag ska kunna bli kapabel igen. Att höra att jag inte är det just nu var oerhört hårt. Att känna att min bästa vän Emily beskriver mig som just kapabel kändes varmt och skönt. Ord som gör hela skillnaden.

När vi bröt upp samtalet hade Emma och Kristy börjat förbereda för en yogasession på stranden. De frågade om jag ville vara med, och trots att vi fortfarande inte var klara med planeringen eller städningen av bilen uppmuntrade Emil mig till att yoga, vilket var avgörande för mig just då. Jag tog min nyinköpta yogamatta, slängde på mig en t-shirt och formade en cirkel med de andra två. Kristy är yogainstruktör och hon gav oss en halvtimme av grundande och självälskande kroppsrörelser i skymningen. I slutet, när vi lyfte upp våra armar i luften och hon sa åt oss att ta med oss stjärnorna som då prydde hela himlen, så kändes det just så, som att jag fick tillbaka stjärnorna. Tänk ändå, att få vara en kvinna i en grupp i rörelse. Det är något magiskt med det. Och hey, en sån gång är det något magiskt med mig också.

I skrivande stund ligger jag i en hängmatta i en lodge på ett berg med ett böljande Etiopien som utsikt, i bakgrunden hör jag barn sjunga och det låter som om de dansar. Jag väntar på att Kristy, Emma och Ross ska meditera färdigt och sedan ska Dagmar, Emma och jag få följa Kristy i en ny yogasession i en ny skymning. Det är precis så lagom mycket hippie som jag vill ha det just nu, precis så mycket hippie som jag behöver ha det just nu.

Kärlek!
Fanny