I väntan på elevensies

Ord. Det är något märkligt med ord. Många gånger är de korta, de flesta går oss mer eller mindre obemärkta förbi även om det är tack vare dem som vi förstår varandra. Men ibland gör de hela skillnaden.

Efter att jag postade det förra blogginlägget häromdagen har jag fått ett antal ord som gör hela skillnaden. Eller som åtminstone gör att jag precis just nu känner mig stark och glad på samma gång, och det är en oerhört skön känsla och det var längesedan jag hade den inifrån och ut. Kanske bidrar också de sex hästarna som betar fritt 30 meter ifrån mig, samtidigt som jag hör vågorna slå in mot stranden, till det. Också att vi just nu är fem personer som reser tillsammans, varav två av oss är Ross och Emma. Och att den femte, deras bästa Kristy som på pappret påminner mycket om min bästa Ida, gör en banankaka i vår ugn just nu. Vi ska nämligen ha ”elevensies” strax och tydligen kan elevensies vara annat än gin och tonic klockan 11 på förmiddagen. Även om gin och tonic såklart bidrar till en känsla av glädje och styrka, om än på ett annat sätt.

De senaste dygnen har hur som helst fått mig att tänka en hel del på det där med ord. När jag var hemma i Härnösand förra julen fikade jag med min bästa Lars D. Eller dj-lasseman-rocking-the-house-on-full-effect som han vid någon tidpunkt hette i min telefon. Vi pratade om uppmuntran, klappar på axeln och ord som gör att vi kan fortsätta tuffa på, slita och ge allt vi har – så länge vi får uppmuntran. Självklart är det så att det får mig att gå under epitetet bekräftelsetorsk, och självklart finns det en hel del jag sannolikt borde fundera över varför det är så. Samtidigt så känner jag att det är en annan sida av en av mina starkare egenskaper, eftersom jag tror att det kommer från att jag bryr mig om andra. Och om andra uppskattar det jag gör, så har de sannolikt också blivit glada, och då blir jag glad. Även om jag absolut kan bli bättre att låta mig drivas av det jag blir glad av också.

Att ha ett stort byggprojekt med någon som istället för uppmuntran drivs av utmaningen i sig, att klara av uppgiften och att lösa problemet kan vara ganska svårt för en sån som mig. Emil väger oftast sina ord, och en komplimang eller kärleksyttring från honom kommer sällan, men slår ner som en varm glitterbomb när de väl kommer. Mellan glitterbomberna av kärlek så ser han sakerna som behöver göras och säger ord som har med det att göra. Eller ord som behövs för att sakerna ska göras på ett annat sätt än jag gör dem på – eftersom han ser att de kan göras på ett mer effektivt sätt. Och även om jag rent logiskt kan förstå att det är bara det han gör, så låter jag mig istället brytas ner och när väl glitterbomben kommer är jag nästan för svag för att kunna ta emot den och fyllas upp av den, så som jag kunde göra förut. Förut innan vi började bygga bil.

Och det är precis här som orden jag fick efter förra inlägget gör hela skillnaden. Orden gör att jag orkar ta tag i saker, och när jag tar tag i saker så får jag också fler glitterbomber från Emil. Och det gör att jag också förstår att hans frågor eller önskemål om att jag ska göra saker på ett annat sätt, inte har med mitt värde att göra. Men utan orden är det svårt. Så, lång kommentar för att helt enkelt få säga tack.

Tack!

Fanny

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s