Så, vi har nu fått den första kära upplevelsen av turistmage. Emil är inne på dag fem av långa toalettbesök med mycket tunt innehåll, eller han är ”pooping water” som man säger här. Jag är nu i någon form av limbo. Antingen är det dag 3, eller så är det dag 0 av normal mage. Det är lite för tidigt att säga, men jag har inte behövt toaletten efter frukosten, och det skulle kunna vara ett gott tecken.

Om vi bortser från magskötseln så har vi kommit till ett litet paradis i Etiopien. Vi bor på ett ställe som heter Tim & Kims village och som ligger alldeles vid sjön Tana. Inte helt otippat så byggdes det här stället upp av Tim och Kim. De började 2007 och byggde frenetiskt i sju år. Tim mer eller mindre alla ljusa timmar alla dagar hela året, medan Kim kände att hon också ville leva under tiden. Hon berättade för oss att hon var glad över att det är mörkt 12 timmar per dygn, så han åtminstone kunde sova. När stället var klart 2014 var Tim också klar med stället. Även deras äktenskap var klart, så Tim flyttade till Kenya och träffade en ny fru, medan Kim bor kvar och driver stället tillsammans med sin nya man. Tim och Kim är fortfarande goda vänner och en gång om året kommer han hit och hälsar på. Och varje gång han kommer hit så ser han något som behöver fixas, och så åtgärdar han det.

Hennes berättelse om det fastnade lite i mig. Kanske för att Emil och jag har byggt på vår bil alla dagar i veckan i ett halvår. Han med ett inre driv, och jag betydligt mer motstridigt. Jag kan verkligen känna igen mig i Kims önskan om att också tillåta sig att slappna av, göra något annat och koppla ifrån det stora projektet. Särskilt om projektet tar lång tid. Samtidigt är jag såklart tacksam över att vi nu kan njuta av det här paradiset i vår hembygda camper, och hade vi följt min takt hade vi inte varit här nu. Men vi är här till ett högt pris som vi fortfarande betalar.

Ibland skämtar vi med Ross och Emma om hur Emil och jag skulle kunna skriva en bok om hur man bygger en camper, där vi inleder med att starkt avråda från det eftersom det är slitsamt. Och sen skulle vi kunna skriva hur man gör om man nu ändå prompt vill göra det, trots vår avrådan. Men sen tystnar skratten.

Att ha ett stort projekt tillsammans där en drar det stora lasset, och den andra känner sig mer bortkommen än ens i närheten av sig själv är utmattande. Och tärande. Det bryter ner och det är lätt att falla handlöst i ett mörker av ledsamhet. Jag får lite svårt att riktigt hitta meningen, men det beror nog främst på att jag har tappat bort mig själv.

När jag gick på Färnebo och var i Tanzania för 15 år sedan hade jag också irrat bort mig lite i all den spegling som kan göras i en stor grupp som snarare fungerar som en enda enhet, nästan utan individer. Jag minns såväl vår sista övning innan vi skulle åka hem igen. Vi skulle skapa en bild av vad vi skulle lämna i Tanzania, och vad vi såg fram emot att komma hem till. Många andra målade av vänner, familj och natur. Själv skrev jag två lappar. På den ena stod det *Fankan* med grön tunn text. På den andra *FANNY* i rött och blått med stora, tjocka och starka bokstäver. Jag såg fram emot att få komma hem och vara stark igen. Sluta vara den där som inte riktigt fick fram orden i rätt följd så jag blev en komisk figur, och istället själv välja när jag drog mina skämt. Och det funkade.

Nånstans mellan Kims underbara vällagade mat, de synkade nattliga toalettbesöken (som är en alldeles egen kategori inom romantiken) och nakenbadandet från lavaklipporna så försöker jag nu att måla min nya bild av den version av mig själv som jag längtar efter. För den här ledsna, arga och bortkomna orkar jag inte riktigt vara längre. Jag behöver bara hitta kraften.

Förhoppningsvis är nästa bloggpost lite gladare. Samtidigt är jag medveten om att det här kanske tar lite tid och det är okej. Det vill jag ge mig själv. Med lite tur är nästa version ännu bättre, eller åtminstone lika bra som den innan vi började med vårt stora projekt.

Kärlek

Fanny