Skillnaden mellan Tyskland och Österrike var minimal. Det såldes lite mindre kött-i-macka och kanske lite mer grönsaker. Grönsaker är kanske att ta i, men vi hittade någon form av rödbeta i risotton vilket var upplyftande. Eller åtminstone rött. På det fantastiska österrikiska B&B:et ovanför ladugården pratade dessutom kvinnan, vars hem vi bodde i, riktigt bra engelska. I Tyskland kommunicerade vi snarare på tyska, och eftersom varken Emil eller jag kan tyska så var det inga djupare samtal som förekom. Men vi fick den öl vi ville ha och maten var vad vi trodde att vi hade beställt.

Skillnaden mellan Egypten och Sudan däremot, det var något annat. Själva gränsövergången tog närmare sju timmar, och trots att den sägs vara en av de mest svåra och kontrollerade övergångar i världen så tyckte vi att det var en enkel process. Det tog till att börja med bara sju timmar. Fyra på den egyptiska sidan, och tre på den sudanesiska. Vi förstod mer eller mindre vad som hände under alla steg och vi hade packat med oss lunchmackor som höll blodsockret i hyfsat skick. Det kan hända att allt detta kändes otroligt enkelt eftersom vi ett par veckor tidigare tillbringade fyra dagar i en hamn i Alexandria där vi kanske förstod 10 % av processen för att få ut vår bil.

Mellan den egyptiska och den sudanesiska sidan i gränsövergången är det en liten raksträcka som kanske är 50 meter lång och på alla sätt ganska intetsägande. Men på andra sidan den lilla muren som man kör igenom har ändå allt förändrats. Vägarna, vyerna, dofterna, människorna och kaffet. Allt är annorlunda. Kaffet smakar rotfrukt, vilket inte är en helt positiv upplevelse än så länge. Vildcampingplatserna i öknen är mer än magiska. Jag får då och då nypa mig i armen för att förstå att jag är här. På riktigt. Jag är inte med i en storslagen film om en spännande plats som ses för första gången av ett barn. Sanddynerna, vidderna, stjärnhimmeln. Allt runtomkring är som barnet i mig trodde det skulle vara. Fast bättre.

Vad jag kunde läsa mig till innan vi åkte var att livet i Egypten kan vara ganska påfrestande. I en av facebookoverlandinggrupperna som jag ägnade nästan all facebooktid till innan vi åkte var det en kille som gång på gång fick försvara Egypten och egyptierna. Efter fler veckor än jag trodde att jag ville ha där förstår jag honom. Sällan har jag upplevt att så många vill mig så väl, som människorna i Egypten. Men visst, när alla barnen i byn följer med på springturen och frågar ”WHAT IS YOUR NAME?” utan att riktigt bry sig om svaret eftersom samma barn frågar samma fråga cirka 10 gånger i minuten, så kan det vara lite intensivt. I samma facebookgrupp kunde jag gång på gång läsa folks berättelser om att alla i Sudan är så otroligt trevliga. Att det skulle vara stor skillnad mot Egypten. Jag var nästan lite orolig. Om de skulle vara betydligt trevligare än egyptierna, hur trevliga skulle de vara då? Hur hjälpsamma kan människor vara innan det blir för mycket?

Fyra nätter och en springtur senare och min upplevelse är att den största skillnaden är att färre människor bryr sig om oss här. Några kommer fram och hälsar. De kanske ställer ett par frågor och när vi har svarat så säger de hejdå och går vidare. Alltid med en nyfikenhet, och alltid med respekt för det personliga utrymmet. Färre uppmärksammar att man joggar under springturen, men många hälsar glatt. Det är behagligt och ganska lättsamt.

I skrivande stund är det nyårsafton och på vägen till vår campingplats körde vi fast i sanden för första gången sedan övningsturen utanför Stockholm, men tack vare tipsen från Jan så tog vi oss loss och förbi. Solen har precis gått ner bakom sanddynerna och himlen skiftar från rosa till djupt mörkblå. Om bara några minuter kommer det vara svart och stjärnorna kommer ta andan ur oss. Vi ska strax tända en eld tillsammans med MacKays och försöka oss på att baka potatisen över den. Vi har också några öl på kylning, vilket sannolikt kommer bli de sista innan Etiopien. Om några dagar tar vi oss in i nästa land som förhoppningsvis bjuder på lite bättre kaffe och på ännu fler helt nya upplevelser som är specifika för just Etiopien.

Helt klart en nyårsafton värd att minnas.

Fanny