Det här med att resa tillsammans är ibland en resa i sig självt. Men först. Våra registreringsplåtar till bilen blev stulna i hamnområdet någon gång mellan måndag-tisdag förra veckan och nu är vi mer eller mindre strandade i Egypten.

När brottet upptäcktes hann jag få upp lite puls.  Jag såg hur vi skulle bli skyldiga till ett rånmord i nåt land där vi inte skulle få rätt till en advokat. Det var nästan så att jag till och med hann börja fundera på vem som skulle spela mig i filmen, eller om det skulle vara ointressant eftersom jag skulle dö först? Hur som helst. När alla, inklusive polischefen som hade mest pondus hittills i Egypten, intygade med ett litet skratt att plåtar stjäls för att kunna säljas som souvenirer blev jag lugnare. Eller, jag slutade vara orolig och blev lite less istället. Vi kommer liksom inte ut ur Egypten utan våra svenska nummer på bilen.

Vi hade i och för sig räknat med lite strul och det mesta i hamnen flöt innan dess på väldigt bra. Vi hade härligt sällskap med MacKaysarna och vi hade världens mysigaste och bästa fixare Salah. Det kändes mer som ett äventyr, som visserligen på väldigt många sätt var orimligt, men ändå härligt. Det är 37 olika steg i processen att få ut en bil från hamnen i Egypten. 37! Och inget av stegen hade vi särskild full koll på, utan det var Salah som guidade oss genom ett antal olika ställen där Emil och Ross ibland fick skriva på något och där vi ibland hälsade och tog en selfie med de som jobbade i hamnen.

Saker stjäls från hamnområdet och/eller från bilen när bilen är på båten. Det vet man. Det är en del av skeppningen och därför ser man till att inte lämna något som man bryr sig om i bilen. Vi hade nån kvadratmeter isolering löst i baksätet och även den var borta. Liksom de där italienska kaffekapslarna vi inte hade hunnit ge bort innan vi lämnade bilen i Salerno. Och, det gör ju ingenting. Ingen säger nåt om det heller, man låter det liksom bara vara. Men plåtarna behöver vi ju, så det är något annat.

Visst, om ingen hade tagit plåtarna hade jag aldrig fått träffa polischefen. Jag hade heller aldrig fått uppleva hur nära Emil har till storslagna historier, som när vi träffade chefen för Marina Shipping Agency som Grimaldi använder på hamnområdet. Å andra sidan har jag aldrig upplevt någon vränga på orden lika brutalt som den chefen gjorde, så kanske att man skulle kunna hävda att Emil körde sina stories i självförsvar? Jag hade dessutom missat världens kanske godaste yoghurt som egentligen var en smoothie på ett café i Alexandria som heter Mugs. Så kanske är det värt det?

Nya plåtar är beställda och skickade för dyra pengar till Egypten. Dessvärre har de fastnat i tullen och den processen tar ”ungefär en vecka”. Emil har ringt ett par gånger och försökt stressa på det lite, och skickat med polisrapporten för vad nu det är värt. I bästa fall får vi grejerna lite tidigare så vi kan fortsätta vår resa in till Sudan. I värsta fall får vi fira jul i Egypten. Och hey, solen skiner, folk är supertrevliga och vi har tagit oss ut till Röda havet. Att bli tvingade till att vänta på en plats dit folk betalar för att åka är kanske knappt ens att vänta. Egentligen. Det enda som saknas mig är att få campa, det är nämligen inte lagligt i det här landet.

Och jo! Det där med att resa tillsammans! Jösses vad många saker som man plötsligt har tid att bearbeta. Mer om det nån annan gång. Det här är redan alldeles för långt!

/F

Ross och Emil med de brandsläckare som man måste ha enligt egyptisk lag. Alltså ”lagen säger” att man måste ha just de som säljs på hamnen just då.

Vi åker bil på hamnområdet för att äntligen få hämta ut våra bilar!

Mangosmoothie med blåbärssås. Behöver jag säga mer?