Kanariefåglar i Kairo?

Ofta drar Birgitta Ohlsson och jag inte samma slutsatser om saker och ting, men ändå kan jag gilla att lyssna på henne. En grej som hon återkommer till är det där med de inre kanariefåglarna, och det har fastnat lite hos mig.

För några dagar sedan, eller om det är en liten mindre evighet, när Emil och jag tog oss tvärs över Italien med vår kära kärra Lux lyssnade vi på när Birgitta blev intervjuad i söndagsintervjun. Hon pratade en hel del om att vara en del av politikertoppen, men också om att vara en så kallad duktig flicka och hur man kan manövrera i livet om man är det.

På väldigt många sätt är jag allt annat än duktig flicka. Gudarna ska veta hur många diskar jag har låtit stå och hur många kläder som fått vara kvar i en hög som sannolikt började på en stol men som sedan hamnade på golvet. Eller mamma vet såklart. Men mamma hade också fått rådet från sin faster att det för flickor ändå var viktigare att de klarade skolan än var flinka på att sköta ett hem, så jag fick för det mesta vara som jag ville med det där hushållsarbetet. Laga mat lärde jag mig dock rätt så snabbt, men jag har också alltid uppskattat mat. Och kakor. Och glass. (Det börjar närma sig middagstid här nu, okej!)

På ett antal andra sätt däremot, är jag en klassisk duktig flicka. Duktig i skolan, duktig på att ta lagom mycket plats, duktig på att vara intresserad av andra även om jag inte alls är intresserad av just det nördiga ämne som hen just då vill berätta allt om. För det allra mesta gör jag det utan besvär och oftast till och med med glädje och kanske främst för min egen skull. Nån gång kanske det kan vara användbart att ha hört om den där insnöade grejen? Även om jag sannolikt absolut aldrig kommer komma ihåg vad hen just sagt, så duktig är jag nämligen inte.

Hur som helst, en ganska vanlig 35-åring med livmoder som oftast ändå hör sin kanariefågel sjunga där inne och som har det riktigt bra. Jag gör det jag vill. Ibland däremot, då händer det att jag glömmer bort den där fågeln och märker inte att hon inte kvittrar lika glatt längre.

Kairo överträffar på alla sätt mina föreställningar om hur det skulle vara här. Visst, det är skitigt, men inte fullt så skitigt som jag trodde. Visst, folk vill att jag ska köpa massa grejer, men de slutar om jag säger nej tack. Trafiken är absolut ett kaos och jag är väldigt lättad över att vi är här utan Lux. Det låter exakt överallt och biltutorna verkar vara det absolut viktigaste och mest användbara de har på sina bilar. Viktigare än ratt, gas och broms. Men magen är typ helt okej och de börjar inte med byggnadsarbetet i huset där vi bor förrän tidigast klockan 8 om morgnarna.

Det jag försöker säga är väl att trots att Kairo är så mycket bättre än jag trodde, så är det alldeles för högt för att ens kunna höra den där kanariefågeln. Vem vet, hon kanske kvittrar för glatta livet, men spelar det någon roll om hon ändå inte tar sig genom oljudet? Om några dagar åker vi till Alexandria och om vi har tur så tar det inte allt för lång tid innan vi har Lux igen.

Det här blev en deppigare text än tänkt. Vi har det bra. Vi bor på ett schyst ställe, vi äter god middag för 10 kronor styck och vi har några avsnitt kvar på Handmaids Tail säsong 2. Det går ingen nöd på oss. Det är bara väldigt hög volym.

/Fanny

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s