Två veckor in

Det är lätt att fastna i klyschor om tid när vi nu har varit på resande fot i två veckor. Att tiden går så snabbt ändå. Samtidigt så inser jag att det sannolikt är de här första två veckorna som ändå kommer kännas längst när vi ser tillbaka på vår resa.

I nästan allt som man gör som människa så har jag märkt att det ändå är den första tiden som märks mest. Eller som man tror är så otroligt mycket längre i efterhand än vad den egentligen var. Som första klass. Ett oerhört långt år där varje månad, vecka och dag kändes. Den där kalendern som vår lärare Christina Lundholm hade på väggen präglade sedan mina klädval under många år. Vitt och ljusblått på måndagar, gult på tisdagar, blått på onsdagar, hösttoner på torsdagar, svart på fredagar, svart med stark färg till på lördagar och sen ljust på söndagar. Allt i enlighet med färgerna på hennes kalender. Jag trodde länge att alla egentligen också ville göra så men ”bröt mot reglerna”. Jag ville så gärna, trivdes aldrig på söndagar och måndagar men pinade mig ändå. Vilken befrielse när jag insåg att jag kunde välja helt fritt!

pisa
Klassisk bild från lutande tornet i Pisa

Jag var engagerad i Studentradion i Uppsala mellan hösten 2006 och våren 2011. När jag tänker på radion så tänker jag framför allt på de människor jag umgicks med och de program som sändes där i början. De första åren känns i efterhand som minst det dubbla, även om mitt sista år som stationschef egentligen borde vara störst.

Emil och jag var polare i flera år innan vi började närma oss varandra som någonting annat. Igår var det sex år sedan vi typ kom överens om att det skulle vara vi. Men samma sak där, den första tiden kändes nästan oändligt lång (och ja, kanske ännu längre eftersom vi drog ut på det hela ganska länge), medan de senaste fyra åren känns som max ett.

fannyemilpompei
Två glada och en dunderförkyld i Pompeji

Och nu är vi här. I en liten by nånstans i närheten av Italiens östkust i en liten lägenhet. Jag har precis lagat söndagspasta, trots att vi har ondgjort oss över hur mycket mjölmat det är i det här landet. Vi har kört genom Tyskland, Österrike och mer än halva Italien och många saker har känts. Det kändes att lämna Uppsala, det kändes att få mellanlanda hos Annika och Patrik. Pruttlukten vid Trelleborgs hamn kändes. Den oväntat slående skönheten i Tyskland kändes. Den kontrollerande körningen i samma land var precis som alla säger – otroligt kontrollerad och bra. Oroligheterna över fjädringen och lättnaden över att kunna lösa det så enkelt – allt det kändes. Och en massa annat. Som Pompeji. Så även om vi inte har kommit så långt så har vi ändå redan rest. Sen får väl tiden utvisa om jag har rätt angående tesen om den första tiden. Eller om Afrika kommer vara fyllt av de starkaste resminnena. Sannolikt är det senare kanske mer korrekt.

kattkvinna
Det började med ett digestivekex, sen var hela campingens kattgäng med oss

Imorgon blir det smurfby i Trulli.

/Fanny

2 reaktioner till “Två veckor in

  1. Kul att läsa ditt härliga inlägg i bloggen, kollar med glädje varje dag var ni befinner er.
    Pompeji måste vara en upplevelse !
    Kram och hälsa Emil hoppas han är på bättringsväg /Annica

    Gilla

  2. Hej Fanny! Vad roligt att få följa första delen av er resa på din blogg. Ha nu en fin resa genom Afrika du och Emil 💕

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s