När du gör illa foten så pass att du är övertygad om att du har tryckt sönder ”kudden” under foten, men struntar i att titta efter för att du hektiskt bara vill städa klart lägenheten ”nån-jävla-gång” så du kan starta den där resan som du har levt för att förbereda mer eller mindre dygnet runt det senaste året eller så. Ja, då vill du nog bara komma iväg. Kosta lite vad det kosta vill.
Hur det än var så var lägenheten till slut genomstädad och bilen bortom fullpackad. Hur vi ska kunna tömma själva bilhytten med saker och få in allt i huset när Lux ska åka över medelhavet är lite av vår nästa stora utmaning. Men vi korsar den bron när vi kommer till Salerno.
Själva packa-i-bilen-stunden blev ändå rätt så härlig, trots att vi var mer trötta än vakna. Ett antal grannar kom förbi och sa hejdå. Liksom familjen Storm som nu har hand om våra absolut viktigaste saker. Tydligen är våra absolut viktigaste saker Emils företags bokföring och min jobbdator. På nåt sätt känns det lite…märkligt? Ingen av oss har ju ens jobbat det senaste halvåret. Hur som helst. Här är ett par bilder på ett nervöst par. Den ena vet att han är pirrig redan där. Den andra säger att hon är helt lugn, men kommer falla ut i storgråt när Africa med Toto sätts på när bilen börjar rulla bara ett par minuter senare. Vi är på väg!
Även om vi har planerat otroligt mycket under det senaste året, så är det oväntat mycket som inte är planerat. Vi vet att första natten ska sovas hos Annika och Patrik strax norr om Kalmar, så det är dit vi kör. 4,5 timme på GPS:en blir lite drygt 7 timmar i verkligheten. Visserligen med ett par stopp, men också med en tung bil i novembermörkt, -regnigt och -dimmigt väder. Men det är det värt. Att få landa första kvällen just här var minst sagt skönt. Och när småbarnsföräldrarna som de är börjar kasta in handduken vid 21.30 var det helt magiskt skönt att få lägga sig ner och sova. Och fundera över saker som ”vart ska vi?” imorgon istället.
Och ja, efter en natts sömn så tog jag mod till mig. Eller nja. Emil undrade om han kanske borde titta på den där foten som fortfarande gjorde så ont. Och ja. Där satt en metallsticka. Skönt ändå, för den gick ju att ta ut det är en betydligt bättre rehabiliteringstid än vad en krossad ”fotkudde” sannolikt har.
Nu har vi unnat oss en natt till hos Annika och Patrik, för vi har ju inte bråttom. Imorgon bär det iväg mot färjan i Trelleborg, som ska ta oss över till Rostock. Så smått börjar resan ta form.
/Fanny
Wanderlux 